Wednesday, January 20, 2016

Några intryck av tidningen Dabiq

Trots att det finns så mycket information om IS på nätet är det förvånansvärt få stora mediagrupper som använder sig av det i sin rapportering. Innan jag fortsätter ska jag börja med att försvara det faktum att jag omnämner gruppen som IS och Islamiska Staten snarare än “Da’ish” (eller  “Da’esh”, en annan transkription), det sistnämnda en förkortning av organisationens arabiska namn som också kan verka lätt nedsättande. Jag har aldrig riktigt förstått poängen. Den vanligaste kritiken mot ett direkt användande av namnet (eller snarare översättningen av “al-Dawla al-Islamiyya”) är att det varken är frågan om islam eller en stat. På det kan jag bara svara att detsamma sagts om bl.a kommunister och socialister, men också att det är underligt att avkrävas att använda ett delvis nedgörande uttryck på ett språk man inte behärskar. Så Da’ish får vara, jag kommer att fortsätta kalla dem för Islamiska Staten.

För att återgå till media så ger IS ut en engelskspråkig tidning Dabiq, döpt efter en stad i Syrien där en av de sista striderna mellan de rättrogna muslimerna och “Roms trupper” ska stå. Tidningen är relativt välgjord och kommer ut oregelbundet med några månaders mellanrum. Nummer 12 (nummer 13 kom just ut och jag återkommer om det i ett kommande inlägg) kom ut efter attackerna i Paris och talar om “rättfärdigad terror” angående attackerna mot Paris och det ryska passagerarplanet. Alla bilder i detta inlägg kommer från olika nummer av tidningen.

Det ska böjas i tid!
Jag tycker ofta det är en säregen upplevelse att läsa islamiska texter på svenska och engelska eftersom de blandar in en massa arabiska uttryck titt som tätt. Egentligen är det inte märkligare än att kristendomen haft ett enormt inflytande på exempelvis svenska och engelska, men det är en förändring som det vuxit så mycket mossa på att den känns som en naturlig del av språket. Eftersom jag är relativt ny med islamiska texter blir det en hel del sökande i lexikon. Bl.a får man reda på att Syriens president Assad är en “taghut” (otrogen), man ger “bay’ah” till “khalifah” (dvs kalifen), shia-muslimer är “rafidah” (“förnekare” av den korrekta muslimska ledningen), syndare är “murtadd” osv (men Lars Vilks är av någon anledning en “kafir”). Förutom detta varnas det i tid och otid för “shirk”, något som jag inte behövde ett lexikon för att förstå att det var extremt dåligt, men mer konkret syftar det på månggudadyrkan. Eftersom texterna formligen är pepprade med uttryck av det här slaget gör man bäst i att läsa en artikel som övning innan man verkligen kommer in i det hela.

När man väl gjort det märker man ganska snart att IS är precis som vilken annan extrem gruppering som helst, dvs den verkar hata ideologiskt närliggande grupperingar mest. I flera nummer har det varit en följetång om Al-Qaidas organisation och strategi i området, och man kan förstå att de på något sätt är avfällingar, men bortsett från att driva med den nuvarande ledaren Zawahiri och hans allierade riktas det ganska lite teologisk kritik mot gruppen. Den kritiken är retoriskt artilleri som man istället använder mot shia-muslimerna, framförallt Iran och dess religiösa ledning. Magasinets skribenter tyckte illa om den tidigare ledaren Ahmadinejad och visar honom bl.a i en karikatyr som om han vore i maskopi med judarna, en relativ vanlig beskyllning bland fundamentalistiska muslimer (vilket är mer än lagom absurt eftersom Iran gått i bräschen med antisemitiska påståenden, men kanske de inte går långt nog ens för IS).

Ahmadinejad samspråkar med en man i hatt

Förutom detta delar man ett drag med Westboro Baptist Church, vilket är den överdrivet triumfatoriska och hånfulla inställningen till dödsoffer på den andra sidan. Det talas om orent blod, fega korsfarare osv, men definitionen av korsfarare verkar vara väldigt vid och inkludera vilken västerlänning som helst som råkat förirra sig in i IS territorium. Listor på avrättad gisslan återkommer titt som tätt, och man har en artikel om den jordanske piloten (givetvis kallas han “murtadd”) som brändes ihjäl levande.

Vidare förekommer flera triumfatoriska artiklar om diverse former av kulturarv man förstört och även här visar man, i samma Westboro-stil, ett slags nöjdhet över all ilska från de otrogna:

“They entered the ruins of the ancient Assyrians in Wilāyat Nīnawā and demolished their statues, sculptures, and engravings of idols and kings. This caused an outcry from the enemies of the Islamic State, who were furious at losing a “treasured heritage.” The mujāhidīn, however, were not the least bit concerned about the feelings and sen ments of the kuffār, just as Ibrāhīm was not concerned about the feelings and sentiments of his people when he destroyed their idols.” [nummer 8, s. 22]

Ett märkligt inslag i tidningen är essäer av en John Cantlie, som antingen berättar hur underbart det är i Islamiska Staten eller om hur dåligt det är i västvärlden. Cantlie ska ha kidnappats i Syrien år 2012 och sedan arbetat i IS tjänst. Här dras tankarna närmast till Nordkorea och Kim Jong-il när den sistnämnde kidnappade en sydkoreansk regissör för att filma Pulgasari.

De mer absurda budskapen uppvägs på något sätt av den stora vardagligheten i de lektioner som ges i varje nummer om hur man ska vara en god muslim, som bl.a föga förvånande beskriver hur en god kvinnas roll är att föda barn som sedan blir “lejon”, dvs jihadister. I vissa andra fall krävs dock att man läser texten för att förstå vad en viss bild syftar till - bl.a såg jag en bild på en man med huva på en flygplats och misstänkte att det var något slags uppmaning till terror, men texten löd bara “Abandon the lands of Shirk”, så det kan lika gärna ha varit vilket stock photo som helst.

Jag kan inte riktigt komma ifrån den rent visuella upplevelsen av att läsa Dabiq. Förutom de absurda budskapen och de ibland lustiga karikatyrerna är det ändå bilderna på de enskilda IS-medlemmarna som dröjer sig kvar mest. Titta exempelvis på bilden nedan. Skulle du tro att det här gänget vore beredda att hugga huvudet av vem som helst? Jag har i alla fall svårt att tro det.


Och när jag såg den här jihadistiska versionen av Herreys insåg jag nog att det var dags att lägga Dabiq ifrån sig. Man klarar bara så många psykedeliska saker per dag:


Jag kommer definitivt att återkomma till denna tidskrift, men för närvarande nöjer jag mig med att ställa en fråga - skulle du köpa en begagnad bil av dessa män?


1 comment:

  1. Kort angående “murtadd” och “kafir” så syftar den första termen (så vitt jag förstår) på en otrogen som avfallit från Islam medan den andra används om otrogna som aldrig tillhört Islam (eller möjligen bara om judar och kristna).

    Att det största hatet från IS riktas mot shia-muslimer är en observation jag stämmer in i. Mohammed Omar talar ofta om att islamofobi är starkast inom Islam vilket nog är sant. Jag samlar lite oorganiserat en del exempel på detta från Facebook för att använda i ett inlägg om detta.

    Angående teologisk kritik av andra grupper så skrev Mohammed Omar (igen) om en anti-IS-föreläsning i Sverige där föreläsaren tillfrågades vad det största felet hos IS var. Hans svar var att det var deras antropomorfa gudsbild, d.v.s. de anser att gud har händer.

    ReplyDelete