Några intryck av tidningen Dabiq

Trots att det finns så mycket information om IS på nätet är det förvånansvärt få stora mediagrupper som använder sig av det i sin rapportering. Innan jag fortsätter ska jag börja med att försvara det faktum att jag omnämner gruppen som IS och Islamiska Staten snarare än “Da’ish” (eller  “Da’esh”, en annan transkription), det sistnämnda en förkortning av organisationens arabiska namn som också kan verka lätt nedsättande. Jag har aldrig riktigt förstått poängen. Den vanligaste kritiken mot ett direkt användande av namnet (eller snarare översättningen av “al-Dawla al-Islamiyya”) är att det varken är frågan om islam eller en stat. På det kan jag bara svara att detsamma sagts om bl.a kommunister och socialister, men också att det är underligt att avkrävas att använda ett delvis nedgörande uttryck på ett språk man inte behärskar. Så Da’ish får vara, jag kommer att fortsätta kalla dem för Islamiska Staten.

För att återgå till media så ger IS ut en engelskspråkig tidning Dabiq, döpt efter en stad i Syrien där en av de sista striderna mellan de rättrogna muslimerna och “Roms trupper” ska stå. Tidningen är relativt välgjord och kommer ut oregelbundet med några månaders mellanrum. Nummer 12 (nummer 13 kom just ut och jag återkommer om det i ett kommande inlägg) kom ut efter attackerna i Paris och talar om “rättfärdigad terror” angående attackerna mot Paris och det ryska passagerarplanet. Alla bilder i detta inlägg kommer från olika nummer av tidningen.

Det ska böjas i tid!

Jag tycker ofta det är en säregen upplevelse att läsa islamiska texter på svenska och engelska eftersom de blandar in en massa arabiska uttryck titt som tätt. Egentligen är det inte märkligare än att kristendomen haft ett enormt inflytande på exempelvis svenska och engelska, men det är en förändring som det vuxit så mycket mossa på att den känns som en naturlig del av språket. Eftersom jag är relativt ny med islamiska texter blir det en hel del sökande i lexikon. Bl.a får man reda på att Syriens president Assad är en “taghut” (otrogen), man ger “bay’ah” till “khalifah” (dvs kalifen), shia-muslimer är “rafidah” (“förnekare” av den korrekta muslimska ledningen), syndare är “murtadd” osv (men Lars Vilks är av någon anledning en “kafir”). Förutom detta varnas det i tid och otid för “shirk”, något som jag inte behövde ett lexikon för att förstå att det var extremt dåligt, men mer konkret syftar det på månggudadyrkan. Eftersom texterna formligen är pepprade med uttryck av det här slaget gör man bäst i att läsa en artikel som övning innan man verkligen kommer in i det hela.

När man väl gjort det märker man ganska snart att IS är precis som vilken annan extrem gruppering som helst, dvs den verkar hata ideologiskt närliggande grupperingar mest. I flera nummer har det varit en följetång om Al-Qaidas organisation och strategi i området, och man kan förstå att de på något sätt är avfällingar, men bortsett från att driva med den nuvarande ledaren Zawahiri och hans allierade riktas det ganska lite teologisk kritik mot gruppen. Den kritiken är retoriskt artilleri som man istället använder mot shia-muslimerna, framförallt Iran och dess religiösa ledning. Magasinets skribenter tyckte illa om den tidigare ledaren Ahmadinejad och visar honom bl.a i en karikatyr som om han vore i maskopi med judarna, en relativ vanlig beskyllning bland fundamentalistiska muslimer (vilket är mer än lagom absurt eftersom Iran gått i bräschen med antisemitiska påståenden, men kanske de inte går långt nog ens för IS).

Ahmadinejad samspråkar med en man i hatt

Förutom detta delar man ett drag med Westboro Baptist Church, vilket är den överdrivet triumfatoriska och hånfulla inställningen till dödsoffer på den andra sidan. Det talas om orent blod, fega korsfarare osv, men definitionen av korsfarare verkar vara väldigt vid och inkludera vilken västerlänning som helst som råkat förirra sig in i IS territorium. Listor på avrättad gisslan återkommer titt som tätt, och man har en artikel om den jordanske piloten (givetvis kallas han “murtadd”) som brändes ihjäl levande.

Vidare förekommer flera triumfatoriska artiklar om diverse former av kulturarv man förstört och även här visar man, i samma Westboro-stil, ett slags nöjdhet över all ilska från de otrogna:

“They entered the ruins of the ancient Assyrians in Wilāyat Nīnawā and demolished their statues, sculptures, and engravings of idols and kings. This caused an outcry from the enemies of the Islamic State, who were furious at losing a “treasured heritage.” The mujāhidīn, however, were not the least bit concerned about the feelings and sen ments of the kuffār, just as Ibrāhīm was not concerned about the feelings and sentiments of his people when he destroyed their idols.” [nummer 8, s. 22]

Ett märkligt inslag i tidningen är essäer av en John Cantlie, som antingen berättar hur underbart det är i Islamiska Staten eller om hur dåligt det är i västvärlden. Cantlie ska ha kidnappats i Syrien år 2012 och sedan arbetat i IS tjänst. Här dras tankarna närmast till Nordkorea och Kim Jong-il när den sistnämnde kidnappade en sydkoreansk regissör för att filma Pulgasari.

De mer absurda budskapen uppvägs på något sätt av den stora vardagligheten i de lektioner som ges i varje nummer om hur man ska vara en god muslim, som bl.a föga förvånande beskriver hur en god kvinnas roll är att föda barn som sedan blir “lejon”, dvs jihadister. I vissa andra fall krävs dock att man läser texten för att förstå vad en viss bild syftar till - bl.a såg jag en bild på en man med huva på en flygplats och misstänkte att det var något slags uppmaning till terror, men texten löd bara “Abandon the lands of Shirk”, så det kan lika gärna ha varit vilket stock photo som helst.

Jag kan inte riktigt komma ifrån den rent visuella upplevelsen av att läsa Dabiq. Förutom de absurda budskapen och de ibland lustiga karikatyrerna är det ändå bilderna på de enskilda IS-medlemmarna som dröjer sig kvar mest. Titta exempelvis på bilden nedan. Skulle du tro att det här gänget vore beredda att hugga huvudet av vem som helst? Jag har i alla fall svårt att tro det.

Och när jag såg den här jihadistiska versionen av Herreys insåg jag nog att det var dags att lägga Dabiq ifrån sig. Man klarar bara så många psykedeliska saker per dag:

Jag kommer definitivt att återkomma till denna tidskrift, men för närvarande nöjer jag mig med att ställa en fråga - skulle du köpa en begagnad bil av dessa män?

Ny världsordning

Jag försöker hålla mig ajour med konspirationsteorier men min bandvidd är inte stor nog. Den här amerikanska sajten är en av de senaste jag hittat - det verkar först som en ilsken republikansk sajt i största allmänhet, men det finns också ett antisemitiskt drag kombinerat med Putin-sympatier. Just det sistnämnda är rätt vanligt inom radikal höger men i USA kompliceras alltid bilden av synen på frihet och konstitutionen.

Tills jag kan "figure out what's going on", för att låna ett citat av Trump, så ber jag gärna om hjälp att identifiera gruppen bakom:

http://www.tomatobubble.com/libtards.html

Mitt försök att få kontakt med Nordkoreas ambassad

Roligare än så här blir det inte.

Innan jag skriver om intrycken av att läsa några nummer av IS tidning Dabiq blir det dags för något lättsammare, nämligen när jag försökte få kontakt med Nordkoreas ambassad i Peking. Det visade sig inte vara alldeles enkelt.

År 2001 hade jag en dag en ledig eftermiddag och satte mig på ett kafé nere i centrala Peking med en bok. Det måste ha varit mitt i sommaren och normalt brukade jag inte företa några längre promenader i hettan, men helt plötsligt kom jag på att 1) jag ju faktiskt är ganska nära ett av ambassadkvarteren (Sanlitun) och 2) att man då rimligtvis borde kunna få sig lite nordkoreansk propaganda till livs. Idén var att jag skulle promenera över till deras ambassad, hämta/köpa några pamfletter och sedan gå tillbaka till kaféet.

Först gällde det att hitta ambassaden. Det var inte så svårt. En vakt vid en annan ambassad meddelade mig att Nordkoreas ambassad låg längst in i en av gränderna så jag styrde kosan dit. Det är en ganska märklig vandring - ambassaderna ligger alla vägg i vägg med stora murar eller staket runt, och i stort sett alla har vakter. Vakternas syfte är, förutom att erbjuda någon form av skydd, också att se till att människor inte smiter in på exempelvis något västlands ambassad och försöker få politisk asyl.

När jag kom fram till det som var Nordkoreas ambassad noterade jag att det bara var en stor, öppen grind utan vakter. Det kändes onekligen märkligt, speciellt med tanke på allt vad man hört om landet. Öppna dörrens politik? Jag stod och tittade ett tag innan jag gick igenom grinden och började gå de drygt 30 meterna fram till entrén.

Jag hade inte kommit så långt innan en tant plötsligt kom springande och ropade något på koreanska. Hon verkade inte arg utan bara förvånad. På det sätt som är brukligt i östasiatiska länder tog hon mig i handen och ledde mig rätt, vilket i detta fall var till en telefon vid det lilla hus hon hade suttit i. Jag lyfte luren.

I andra änden frågade en röst på knackig engelska vad jag hade för ärende. Vi lyckades inte få mycket kommunikation gjord så jag provade att byta till kinesiska, vilket gick aningen bättre. När kommunikationen väl var upprättad kom så frågan om ärende igen.

- Jo, jag skulle vilja ha lite informationsmaterial, sade jag.
- Informationsmaterial?
- Ja.
- Vilken form av informationsmaterial?
- Exempelvis om Kim Il Sung och Kim Jong-il.
- Informationsmaterial om Kim Jong-il?
- Ja.
- Var är du ifrån?
- Sverige.
- Vilken enhet är du vid? [I Nordkorea och Kina, till viss del, tillhör människor fortfarande arbetsenheter]
- En privatskola. [Jag var engelskalärare vid denna tidpunkt]
- Informationsmaterial om Kim Jong-il, sade du?
- Ja.
- Och din enhet är en privatskola?
- Ja.
- Och du är från Sverige?

Så här höll det på åtminstone tre gånger till, men nu började jag tröttna, så jag sade:

- Alltså, jag ville bara ha lite informationsmaterial. Har ni något att ge mig, eller något till salu?
- Nej, vi säljer inte eller delar ut någonting.
- Då får jag be om ursäkt att jag störde.

Och så var det med det. Jag lade på luren och gav telefonen till tanten, som verkade förstå hur det hela hade gått. Jag tog avsked och gick därifrån. På väg ut från ambassaden noterade jag att Iraks ambassad låg i närheten, med diverse bilder på Saddam Hussein utanför. Jag ville dock inte bli besviken en gång till så jag struntade i att gå in där, och jag har inte gjort några fler försök att få kontakt med nordkoreanska myndigheter.

Församlingen som Gud glömde?

Min inkörsport i organisationer som jag lätt eufemistiskt kallar “icke mainstream” måste utan tvekan ha varit Livets Ord. Bara några mil från där jag växte upp etablerades sig på 80-talet en fundamentalistisk kyrka av senaste amerikanska snitt som verkade allmänt, ska vi säga, knäpp. Jag vet inte varför jag reagerade som jag gjorde, men jag blev eld och lågor över denna grupp och deras karismatiske predikant Ulf Ekman. En kompis till en av mina bröder fick en prenumeration av deras dåvarande tidning Magasinet i present, och jag läste varje nummer med stort intresse. Dels roades jag förstås av de mer bisarra inslagen i deras teologi (och hur det de tyckte skilde sig från majoritetssamhället), dels insåg jag att mediabilden av organisationen var tämligen missvisande. Just det sistnämnda verkar sedan ha blivit lite av en röd tråd i mitt liv, när jag bott i Kina och USA och sett hur rapporteringen ofta varit tämligen vinklad.

Ulf Ekman - blev katolik. Robert Ekh - syndade.

Livets Ord på mitten av 90-talet var en församling i krig mot den sekulariserade världen. Satans bockfot kunde anas i varje hörn. Homosexuellas rätt att gifta sig var första steget mot Sodom och Gomorra, och vi vet ju alla vad Herren gjorde med de städerna. Frimurare var en ondskefull gruppering som försökte erövra alla maktpositioner i samhället och därifrån sprida ockultism. Vad muslimer var ute efter behöver knappast någon längre beskrivning, och mormonerna fick också en rejäl skopa av sleven. Men en av de grupperingar man skrev mest ilsket om var katolska kyrkan. Livets Ords andlige ledare, om man nu kan tala om en sådan, Sten Nilsson, beskrev föraktfullt hur katolska kyrkan tillbad en gud gjort i ett bageri, hur de egentligen dyrkade modergudinnan och t.om ockulta ritualer som skulle ha förekomma i katolska kyrkans hägn. Jag kan inte dra mig till minnes att det förekom ett nummer där kyrkan inte kritiserades. Det var ingen tvekan om vad skökan i Uppenbarelseboken syftade till. Överhuvudtaget var det ingen tvekan om att en väldig massa delar av Bibeln inte delade denna hemska kyrkas doktriner.

Det är i detta ljus jag ser Ulf Ekmans konversion till katolicismen. Nu har jag i och för sig inte följt Livets Ord i över ett decennium så det är möjligt att den interna ideologin förändrats en hel del, men hans besked följdes ändå av en stark reaktion. Det talades t.om om sorgearbete från en del, så det kan inte ha varit något positivt besked. Att Ulf själv hade ändrats en hel del var ganska tydligt men det var säkerligen ändå en chock för många när de ställdes inför fullbordat faktum.

Samma år som Ulf Ekman lämnade Livets Ord inträffade nästa kalldusch för dem - andrepastor Robert Ekh, som varit en mycket viktig ideolog och bl.a lett församlingens familjeenhet, visade sig ha haft en utomäktenskaplig förbindelse och avgick som pastor. Sedan flyttade han utomlands för att bo med sin nya kärlek och fortsatte att få en väl tilltagen pension från församlingen. Jag vet inte hur man som församlingsmedlem upplever det hela, men särskilt trosstärkande kan det knappast vara. Om Livets Ord är en grupp i kris vet jag inte, men kanske har luften till slut gått ur dem. Kanske har helt enkelt Gud övergett dem?