Wednesday, January 13, 2016

Mitt försök att få kontakt med Nordkoreas ambassad

Roligare än så här blir det inte.
Innan jag skriver om intrycken av att läsa några nummer av IS tidning Dabiq blir det dags för något lättsammare, nämligen när jag försökte få kontakt med Nordkoreas ambassad i Peking. Det visade sig inte vara alldeles enkelt.

År 2001 hade jag en dag en ledig eftermiddag och satte mig på ett kafé nere i centrala Peking med en bok. Det måste ha varit mitt i sommaren och normalt brukade jag inte företa några längre promenader i hettan, men helt plötsligt kom jag på att 1) jag ju faktiskt är ganska nära ett av ambassadkvarteren (Sanlitun) och 2) att man då rimligtvis borde kunna få sig lite nordkoreansk propaganda till livs. Idén var att jag skulle promenera över till deras ambassad, hämta/köpa några pamfletter och sedan gå tillbaka till kaféet.

Först gällde det att hitta ambassaden. Det var inte så svårt. En vakt vid en annan ambassad meddelade mig att Nordkoreas ambassad låg längst in i en av gränderna så jag styrde kosan dit. Det är en ganska märklig vandring - ambassaderna ligger alla vägg i vägg med stora murar eller staket runt, och i stort sett alla har vakter. Vakternas syfte är, förutom att erbjuda någon form av skydd, också att se till att människor inte smiter in på exempelvis något västlands ambassad och försöker få politisk asyl.

När jag kom fram till det som var Nordkoreas ambassad noterade jag att det bara var en stor, öppen grind utan vakter. Det kändes onekligen märkligt, speciellt med tanke på allt vad man hört om landet. Öppna dörrens politik? Jag stod och tittade ett tag innan jag gick igenom grinden och började gå de drygt 30 meterna fram till entrén.

Jag hade inte kommit så långt innan en tant plötsligt kom springande och ropade något på koreanska. Hon verkade inte arg utan bara förvånad. På det sätt som är brukligt i östasiatiska länder tog hon mig i handen och ledde mig rätt, vilket i detta fall var till en telefon vid det lilla hus hon hade suttit i. Jag lyfte luren.

I andra änden frågade en röst på knackig engelska vad jag hade för ärende. Vi lyckades inte få mycket kommunikation gjord så jag provade att byta till kinesiska, vilket gick aningen bättre. När kommunikationen väl var upprättad kom så frågan om ärende igen.

- Jo, jag skulle vilja ha lite informationsmaterial, sade jag.
- Informationsmaterial?
- Ja.
- Vilken form av informationsmaterial?
- Exempelvis om Kim Il Sung och Kim Jong-il.
- Informationsmaterial om Kim Jong-il?
- Ja.
- Var är du ifrån?
- Sverige.
- Vilken enhet är du vid? [I Nordkorea och Kina, till viss del, tillhör människor fortfarande arbetsenheter]
- En privatskola. [Jag var engelskalärare vid denna tidpunkt]
- Informationsmaterial om Kim Jong-il, sade du?
- Ja.
- Och din enhet är en privatskola?
- Ja.
- Och du är från Sverige?

Så här höll det på åtminstone tre gånger till, men nu började jag tröttna, så jag sade:

- Alltså, jag ville bara ha lite informationsmaterial. Har ni något att ge mig, eller något till salu?
- Nej, vi säljer inte eller delar ut någonting.
- Då får jag be om ursäkt att jag störde.

Och så var det med det. Jag lade på luren och gav telefonen till tanten, som verkade förstå hur det hela hade gått. Jag tog avsked och gick därifrån. På väg ut från ambassaden noterade jag att Iraks ambassad låg i närheten, med diverse bilder på Saddam Hussein utanför. Jag ville dock inte bli besviken en gång till så jag struntade i att gå in där, och jag har inte gjort några fler försök att få kontakt med nordkoreanska myndigheter.

No comments:

Post a Comment