Till vägs ände?

När Donald Trump blev vald till president i USA slöts på något sätt cirkeln - icke-mainstream har blivit mainstream. Det gör inte denna blogg meningslös, men det kräver en ny inriktning. På återseende!

Vapen i USA

En sak jag då och då funderat på är om Donald Trump är icke-mainstream. Åsiktsmässigt (i den mån det faktiskt går att urskönja åsikter som varar över 24 timmar) befinner han sig förstås långt från mittfåran i Sverige, men samtidigt tillhör han den grupp människor (i stil med Göran Greider och Per Gudmundson) som har tillgång till medieuppmärksamhet, så jag har hittills inte skrivit så mycket om Trump. Däremot finns det en del intressant att säga om hans följeslagare, vilket får bli ämnet för ett kommande inlägg.

Människor som stöder Trump tenderar också att vara för liberala vapenlagar. Låt oss titta på några exempel jag sett delade på Facebook på sistone.

Gruppen "Cold Dead Hands" är irriterad på att vissa överhuvudtaget påstår att det finns ett vapenproblem i USA. "How many people can we get to see this? You can be darn sure the media won't report the truth."



Tidningen National Review påpekar att många som är emot vapen tillhör vänsterfåran, och stöder massmord genom abort:



Någon kommenterar det på följande sätt: "This coming from the fema-nazi wearing the "I had an abortion" T-shirt. How many lives did you destroy with a suction hose? Or is that an assault hose....ahh semantics...lost to the liberal masses..." (Notera att "liberal" i USA betyder "vänster".)

Allen West, en konservativ kongressledamot i Florida, har delat följande (med lite patriotisk färgläggning):



Sidan Red State tar upp en punkt som varit ganska vanlig de senaste åren, nämligen att Obama inte använder orden "radikal islam" utan istället pratar om att skärpa vapenlagarna:

Obama Won’t Say ‘Islam’ But Goes Right To Gun Control In Pathetic Address To Nation #Orlando

Samma sida försöker också lägga tonvikten på den muslimska kopplingen i samband med den de senaste skjutningen:

FBI Interviews Another Member Of Orlando Terrorist’s Mosque In Connection With Attack

Bekämpa demoner med Kenneth Hagin

Kenneth Hagin

Jag fick en oväntad födelsedagspresent av en kollega, ett exemplar av Kenneth Hagins "Bible Answers to Man's Question on DEMONS - Volume 4 of the Satan, Demons, and Demon Possession Series." Författarens namn kändes bekant, så jag kollade upp det och insåg att mina minnen av Livets Ord har börjat blekna, för annars hade jag nog omedelbart blivit eld och lågor när jag såg boken. Hagin var nämligen grundaren av Word of Faith-rörelsen som Livets Ord bygger på, och även en del andra personer som varit på besök i Uppsala, däribland Lester Sumrall, passerar revy i boken. De som minns kontroverserna runt denna församling på slutet av 80-talet och början av 90-talet torde ha noterat att de mer extrema inslagen ofta var från USA, och efter att ha läst igenom detta häfte (28 sidor) förstår jag bättre vad intrycken beror på.

Lester Sumrall

Boken är underhållande nästan direkt. Efter att ha beskrivit varför ingen riktig kristen kan vara besatt av en demon, men däremot antastad (vilket ofta verkar vara lika obehagligt), beskriver Hagin utifrån sin egen erfarenhet att demonerna luktar. En del stinker dessutom:

"I'll tell you the truth - some of these spirits smell. The homosexual spirits smell the worst. I've walked into a room and have known there was somebody there with a homosexual spirit; and I have known who it was in."

Även om en hel del rättfärdigas med bibelcitat blir det dock snabbt tydligt att Hagin baserar nästan alla sina idéer på erfarenheter och hörsägen. En del förklaras inte alls, bl.a att en person bara kan vara besatt av en demon åt gången, så jag kan ändå tänka mig att andra fundamentalister skulle vara oense med författaren om en hel del.

En grupp Hagin knappast är ense med är mormonerna, och han förklarar att de ägs av Satan. Den sistnämnde har "rätt" att antasta eller rent av besätta människor som ger sig in på hans områden, så man kan bedöma en kyrkas renhet utifrån hur mycket spökerier som tilldrar sig på en viss plats. I en ren kristen kyrka händer inget sådant, och för att bevisa sin tes berättar Hagin om ett besök han och familjen gjorde på templet i Salt Lake City. Det hade kunnat sluta illa. Hagins son Ken får ett anfall och faller ihop på marken, men efter ett rättrådigt ingripande i Jesu namn blir han bra igen. Vi får då reda på att mormonkyrkan formligen kokar av onda religiösa andar, vilka t.om är värre än demoner som försöker få folk att begå äktenskapsbrott.

Efter denna lysande seger blir det glädje och gamman:

"We drove down the highway rejoicing over our victory."

Demon?

Sedan beskrivs den huvudsakliga strategin för att göra sig av med demoner. Det är relativt enkelt. Man måste ge dem order i Jesu namn, vad det än må vara, och inte vara rädd. Mer behövs inte. För att beskriva hur detta går till ges ett exempel där Hagin är på besök i en oinspirerad församling. Pastorer känner inte för att predika, och anledningen är förstås given. Författaren behöver inte mer än gå upp i predikstolen för att få en vision av den babianliknande demon som håller församlingen i schack, och han börjar befalla den att ge sig av. Flera gånger gör han misstaget att glömma säga "in the name of Jesus" efteråt, och demonen sitter kvar på platsen. Men när han insett hur viktigt det är ger han demonen order på order (i Jesu namn) tills den till slut springer ut från kyrkogården, tar sig vidare ned för gatan och till slut slinker in på en nattklubb.

Jag trodde att nattklubben skulle bli än mer av ett syndens näste än tidigare nu när man hade övernaturlig draghjälp, men istället brann den ned dagen efteråt. Outgrundliga äro även demonernas vägar.

Vissa inslag i boken känns något mer, ska vi säga, lömska. Mot slutet av boken berättas det om hur människor som har god kontakt med den Helige Ande kan se vad som håller på att drabba människor. I ett sammanhang predikar Hagin i en kyrka, och en ofrälst man kritiserar honom. Hagin ser för sin inre blick hur mannen faller ihop och dör, och detta sker bara några dagar efteråt. Även om det kanske inte är vad han försöker säga är det svårt att undgå uppfattningen att han lätt skulle kunna använda sådana här förtäckta hot mot motståndare, och en del av kritiken som riktades mot Livets Ord gick också ut på detta.

Sammanfattningsvis måste jag säga att jag nog underskattat demonbekämpning som litteraturform. Visserligen kommer "Bible Answers..." inte upp i samma höjder som Rebecca Browns "He Came To Set The Captives Free", men jag fick definitivt utbyte av att läsa den. Ett underlag av två böcker är kanske aningen glest men än så länge har jag inte läst en bok om demoner som varit tråkig. Så om du har lite tid över, slå dig ned på ett kafé med Hagins eller Rebeccas böcker och lär dig mer om demonernas spännande värld!

Lite mer om kinesisk nationalism

Kinas svartmålare

WeChat-gruppen "Den inre sanningen avslöjas", som jag nämnt tidigare, hade häromdagen ett inlägg som inkluderar så många olika komponenter av nationalistiskt tänkande att det nästan skulle kunna kallas fullständigt. Titeln är "Det här är vad som händer med besegrade folk. Alla invånare måste läsa!" (这就是亡国奴的下场，国人都要看！) och beskriver hur västvärlden lyckats i sitt uppsåt att splittra Mellanöstern och nu har siktet inställt på Kina.

Man börjar med konkreta exempel - Syriens inbördeskrig och flyktingström, avsättandet av Saddam i Irak, Gadaffis öde i Libyen och t.om Mubaraks avgång i Egypten. Tonen sätts redan i andra stycket:

"Kina borde vakna upp och inse hur USA och Europa ägnar sig att störta regeringar [i andra länder]. Bara om man har ett land kan man ha ett hem, och bara om man har ett hem kan man ha föräldrar och syskon. Nationens enighet beror på dig och mig..."

Sedan följer snärtiga beskrivningar av de olika ländernas predikament:

"Efter Saddams död hittades inga massförstörelsevapen, men idag är det ständiga explosioner, attentat och väpnade konflikter." 

"Då skändade folk Gadaffis lik - nu ångrar de sig säkert!" 

"Ledde Mubaraks avgång till att Egypten blev demokratiskt och harmoniskt? Blodet flyter nu i strida strömmar, och protesterna avlöser varandra dag efter dag. Är det här ett steg framåt eller bakåt för samhället? Är det det här Väst menar när man skränar om hur mänskliga rättigheter står över suveränitet, och om en civilisation byggd på universella värden?"

Detta leder förstås till följande:

"USA:s nya militära strategi siktar nu på Asien
och Stilla Havet"

"Alla kineser måste vara på sin vakt. De som råkar mest illa ut när tumult utbryter är vanligt folk. Låt dig inte utnyttjas av västerländska anti-kinesiska krafter för att bli en instabilitetsfaktor. Alla medborgare borde samlas i medvetandet om vikten av att värna nationens självbestämmande och territoriella integritet!"

Efter detta presenteras den riktiga anledningen till att Gadaffi föll:

"Gadaffi avsattes för att han försökte skapa en ny valutaunion i Afrika och skaka sig loss rån USA:s och Europas fjättrar och för att han gav oljekontrakten till de som hotar USA - Ryssland och Kina. Gadaffi löd inte jänkarna utan gick emot dem, vilket ledde till hans död."

Och sedan kopplas detta till Kina:

"Borde vi som kineser dra lärdomar av den libyska tragedin! [sic] Vi kan bara lita på fosterlandet, och oavsett om andra länder lovar oss guld och gröna skogar så kan de inte rädda oss. En förutsättning för att folket ska kunna vara fritt är att fosterlandet är starkt och stabilt!"

Men det finns femtekolonnare som försöker sabotera:

"Nuförtiden sprids allehanda rykten på mikrobloggar och WeChat som förtalar och attackerar GCD [kommunistpartiet]; det är inte bara enskilda åsikter utan det finns data som pekar på att det är systematiskt. Dessa (till synes) välavvägda hetstexter är absolut inte vad vanligt folk tycker, utan en medveten komplott från anti-kinesiska krafter i väst för att angripa Kina."

Sedan illustreras detta med en bild på de åtta arméerna som invaderade Kina på början av 1900-talet:

"De åtta förenade arméernas angrepp på Kina"

Som tur är finns dock en mäktig beskyddare:

"Vi står bakom Xi Jinping eftersom vi inte vill bli nästa Libyen. Eftersom flera av oss har erfarit naturkatastrofer, de tio årens olycka [kulturrevolutionen] och reformerna. Eftersom vi alla har sett hur vi under en generation gått från fattigdom till utveckling och välstånd." 

"Oavsett om de har höga eller låga positioner, eller hur rika eller fattiga de är, så vet alla innerst inne att bara Kommunistpartiet kan förena och leda landet. Visst har det då och då stått för felaktig politik som lett till dåliga eller oförutsedda resultat, men vi tror fortfarande att partiet kan förändra sig."

Jag skulle kunna fortsätta citera från detta inlägg, och efter detta följer en lång beskrivning av hur Xi Jinping, som både är hård som stål men samtidigt har ett ömt hjärta för det kinesiska folket, leder landet på rätt väg, men jag nöjer mig här och avslutar med att lägga in några av de fina bilder som pryder slutet:



 

Kinesiskt näthat

"Kina kan säga nej", utgiven 1994

Nationalism är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, inte i så mån att jag själv har känningar åt det hållet, utan för att jag att jag tycker det är fascinerande att människor känner väldigt starkt inför ett koncept som nationen. Alla nationalismer är olika, men de tycks alla ha det gemensamt att man tror på ett tänkt idylliskt urtillstånd där bundsförvanterna bodde tillsammans i harmoni samt att det finns diverse yttre fiender som vill krossa idyllen. Många nationalistiska filosofier baseras på historiska nederlag av olika slag och kinesisk nationalism är inget undantag. De flesta kinesiska nationalister räknar idyllen som relativt nära i tiden, närmare bestämt under Mao Zedongs styre, och räknar som sina främsta fiender USA och Japan. Som kuriosa kan nämnas att en av de första mer kända nationalistiska böckerna, "Kina kan säga nej", i stort sett enbart handlade om dekadensen i USA.

Även om det styrande kommunistpartiet ofta använder sig av nationalistisk retorik går de flesta nationalister inte i partiets ledband, utan har ofta rentav en negativ syn på regeringen, som de anser som alltför mjuk. Denna kritik har mildrats något under president Xi Jinping men finns hela tiden latent, och numera är det ofta det kinesiska utrikesdepartementet man riktar in sig på. Kinesisk nationalism är såtillvida också intressant i det att den är en de mer kritiska rösterna som faktiskt är tillåtna.

WeChat, eller Weixin som den heter på kinesiska, har etablerats som den huvudsakliga sociala plattformen i landet, och här finns förstås åtskilliga nationalistiska sidor. Min favorit på sistone har varit "真相内幕揭秘" (ungefär Den inre sanningen avslöjas) och på titeln skulle man kunna tro att det rör sig om en konspirationssida, men framförallt handlar det om ryktesartiklar och ideologiska stridsskrifter. Här är några rubriker från de senaste dagarna:

• Vem förstörde Mao Zedongs värld?
• Bara under Maos era fanns det så hederliga ämbetsmän
• Chockerande: Generalmajor i Befrielsearmén [Kinas armé] avslöjar tre amerikanska knep för att krossa Kina
• Dagens japanska porrstjärnor är framtiden för Kinas nätkändisar!
• Människor som älskar Mao Zedong är osjälviska, rena, moraliska och storslagna människor

Artikeln om japanska porrskådisar, för att ta ett exempel, beskriver först hur den japanska porrscenen ska ha utvecklats i stormsteg under den ekonomiska stagnation som drabbade landet på början av 80-talet, och sedan spreds över världen via internet. Hur det än är med den saken så noterar man sedan att allt fler kinesiska internetfenomen sprids via enskilda personer som publicerar videor. Artikelförfattarens slutkläm är upprörd:

"Framgångarna för japansk porr har inte räddat den japanska ekonomin, utan snarare förstört hela dess folk. Likt narkotika har den brutit ned detta folkslag och gjort att det inte kan kontrollera sig självt!  (...) Om ett folkslag framförallt ger upphov till inneboende män och slampiga kvinnor, eller anser att det inte finns något skamligt i att män är torskar och kvinnor horor, då kommer det definitivt att gå under!"

Nationalism hänger ofta ihop med konservatism, vilket ovanstående citat är ett tecken på. Trots att Japan framställs som så försvagat förhindrar det dock inte att man i andra inlägg varnar för hur hotfullt landet är. För många är det ingen skillnad mellan det fascistiska Japan anno 1945 och dagens land, och att ens åka som turist till landet är ett tecken på bristande patriotism, ja rent av förräderi. Bilden nedanför finns under ett inlägg om kinesiska turister som sedan utvecklas till en lång lista över alla övergrepp den japanska invasionen ledde till. Hatet har en väldigt speciell stil, och texten lyder i översättning:

"Hantlangare 

Se ditt fjäskande leende 

[hur du] bockar och bugar 

Du har glömt 

att de odjur som står framför dig 

är de som mördade dina förfäder 

förgrep sig på din mor 

stal dina tillgångar 

- den svurne fienden"

Ett underhållande faktum är att alla sidor på WeChat måste ta till vissa knep för att komma undan automatiserad censur. Även den nationalistiska sidan stavar konsekvent Kommunistpartiet ungefär som "Kommu-nist-parti-et" för att inläggen ska gå igenom.

Efter ett tag blir det lite tröttsamt att läsa sidan, framförallt pga de många utropstecknen och att kineser antigen framställs som supermänniskor jämfört med världens andra folk eller som eländiga veklingar som saknar den rätta nationalistiska andan. Och jag förstår efter ett tag att Mao verkligen var en gud. Men i mindre doser kan kinesisk nationalism onekligen liva upp dagen en aning.

Fundamentalistisk Country

Innan jag postar mitt inlägg om nationalistiskt näthat i Kina bjuder jag på lite pausmusik i form av den fundamentalistiske countrymusikern Billy Joe Shaver och dennes mycket trallvänliga "If You Don't Love Jesus, Go To Hell":

Vill du ha ett gott eller ett dåligt samhälle

Någon gång förra året, när den svenska migrationsdebatten fortfarande var i stort sett likriktad och de stora tidningarna tävlade i antirasism, började de kritiska rösterna bubbla upp. Först ut var Göteborgsposten och Expressen, med visst eldunderstöd från Svenska Dagbladet, och sedan kom bloggen Det Goda Samhället. När fler och fler vänner och bekanta började dela inlägg från den senare blev jag intresserad att titta närmare på vad som skrevs. En del inlägg var förstås i sin ordning men jag noterade snart att rättshaveristerna knappast lyste med sin frånvaro, och kunde inte låta bli att undra vad som var på gång.

Det Goda Samhället tycks vara två saker - dels en satsning av Thomas Gür från Svenska Dagbladet, dels en viss Patrik Engellaus personliga hemsida. Detta visar sig i den mycket ojämna kvalitén på inläggen. Vissa, däribland Nils Lundgrens inlägg om EU, och Stefan Hedlunds diskussioner om NATO och Ryssland, är definitivt läsvärda. Jag kanske inte är lika intresserad av Mohamed Omars nuvarande skriverier som många andra, men kan hålla med om att det är bra att en kritisk diskussion om islam förs. Men sedan kommer vi till avdelningen för mer tvivelaktiga skribenter.

Först ut är Patrik Engellau. En överväldigande majoritet av alla inlägg är skrivna av denne man. I en omdiskuterad artikel i DN på sistone framställs han som en kryptorasist, vilket han förstås förnekat, men att han har minst sagt udda idéer torde vem som helst som läst några av hans inlägg kunna konstatera. Själv tyckte jag DN:s artiklar var aningen överdrivna (och varför var de tvungna att fylla i alla tveksamma citat med gult?) men framförallt undrade jag varför de helt inte bara hade kunnat citera lite vad han skrivit?

Jag nöjer mig med att rada upp några åsikter av Engellau: migrantkrisen kanske orsakar lika stora problem som de som ledde till Första Världskriget? (1) Säga vad man vill om Donald Trump, men han och Putin skulle lösa Europas och Syriens problem (2). Folk från tredje världen “flyr” till den första världen för att få del av rikedomen här, som orsakats av överlägsna karaktärsegenskaper (3). Och som liten extra krydda - klimatförändringarna är inget att oroa sig över (4).

Man kan tycka vad man vill om Engellau - det mesta han skriver verkar gjort i en handvändning utan allt för mycket eftertanke och inte allt är helt tokigt. I Mats Tunehag finns dock en person som skriver de mest fantastiska inlägg. Min favorittitel är “Hellre Kalles Kaviar än Sharia” men förutom detta verkar han mena att Sverige också bedriver krig mot julen, något som annars mest påstås inom amerikansk konservatism.

Sedan har vi Arne Weinz som i det här inlägget varnar för den kommande afrikaniseringen av Europa: Efter islamiseringen kommer afrikaniseringen.

Skribenten Ronie Berggren stöder Donald Trump, och någon har skrivit följande fantastiska kommentar:

Varför bröt inte helvetetet (sic) ut när estradören och B-skådisen Ronald Reagan blev kandidat och sedermera vald till president? Ian Wachtmeister var Sveriges förste politiske whistle-blower, som rörde om i den förstelnade svensk-demokraturiska surkålsgrytan, ett hälsotecken på sin tid. Panik i leden blev följden i gammelpolitikerhärket, precis som idag, med SD.

Faktum är att ovannämnde omrörare i den förstelnade svensk-demokraturiska surkålsgrytan själv skrivit inlägg, och ett relativt nyligen. Här kopplar han på något sätt ihop händelserna i Belgien med Sverige och menar att en samlingsregering måste tillsättas. Det är ju trots allt krig, eller hur?

Att bedriva gruppblogg är svårt. Speciellt om man uttalar sig om kontroversiella ämnen, och tillåter vem som helst att posta i stort sett fritt, tenderar det att bli en mycket skum soppa. Om jag skulle ge ett råd till de som skriver på bloggen får det nog bli följande:

1) Låt Patrik Engellau skriva, ska vi säga, 10% av inläggen istället för 80% som idag.

2) Skaffa en redaktör som redigerar bort de värsta tokigheterna.

3) Låt en webbdesigner jobba på en lite mer professionell design av sidan.

Fast då kanske hälften av läsarna försvinner?

Nordkoreas nyhetsbyrå KCNA

The wickedest woman who makes
reckless remarks

För den som vill få en, ska vi säga, alternativ bild av världen är Nordkoreas nyhetsbyrå KCNA en mycket viktig källa. Här får man inte bara en annorlunda syn på vad som sker i det slutna landet utan det är också ofta en mycket färgstark och känslosam (eller ska jag säga temperamentsfull) nyhetsbevakning som erbjuds. Eller vad sägs om följande beskrivning av Sydkoreas president Park Geun Hye:

She is the wickedest woman who makes reckless remarks which her U.S. master dares not spout for fear of world criticism. She is nothing but a poor and stupid parrot of the U.S. in human skin as she does not know her persistent tongue-lashing would only precipitate her doom.

Nyhetsbyrån är tänkt att fungera i stil med TT och webbsidans texter finns på koreanska, engelska, kinesiska, spanska och japanska. Artiklarna kan i kort delas in i följande kategorier:

1. De beundrande - texter om Den Store Ledaren (Kim Il-Sung, farfadern till nuvarande ledaren), Generalen eller den Käre Ledaren (Kim Jong-il, fadern) och den Respekterade Ledaren (Kim Jong-un). Texterna handlar antingen om något stordåd de gjorde i sin ungdom eller barndom, eller något fantastiskt som hände under en inspektionstur. Ledarens huvudsakliga uppgift är att inspektera diverse olika arbetsenheter och militärbaser, och dessa händelser leder ofta till nyhetsartiklar.
2. De ilskna - artiklar om USA, Japan eller Sydkorea. Olika tillmälen används för olika länder - USA är imperialister, Japan är gangstrar eller helt enkelt "reaktionära", och Sydkorea tenderar att kallas för marionettregim.
3. Gåvor till de stora ledarna eller omnämnande utomlands. Det här är en stor del av artiklarna. Om Kim får en blomstervas från en diplomat i Nigeria leder det normalt till en artikel. Detsamma gäller för publikationer av ledarnas skrifter utomlands.
4. Olika utländska eller sydkoreanska organisationer fördömer Nordkoreas fiender.
5. Tal av Kim Jong-un, eller hälsningar till någon viss grupp i landet.
6. Mer traditionella nyheter.

The rigmarole of a rustic
old woman to embellish
the crimes she has committed

Generellt sett intresserar jag mig mest för de första två kategorierna eftersom de tenderar att avvika mest från "vanliga" nyheter. Det påstås ibland att nordkoreaner får lära sig att farfar, far eller son Kim inte har vanliga naturbehov eller att de kan kontrollera vädret, vilket troligen är falskt, men det är sant att de får lära sig saker som att Kim Il-sung uppfann bilen, att en regnbåge och två nya stjärnor uppenbarade sig i skyn när Kim Jong-il föddes, samt att stora flockar av fåglar skriade i sorg när Kim Il-sung dog. För några år sedan publicerade KCNA en nyhet som jag nu inte kan hitta, vilken gick ut på att en familj en kväll sett två vackra fåglar flyga in i deras lägenhet, där de stannade framför ledarnas porträtt och gjorde rörelser liknande bugningar flera gånger. Dessa påståenden om övernaturliga eller symboliska händelser, vilka egentligen inte går särskilt bra ihop med den materialistiska marxismen, är ganska vanliga i Östasien som helhet (se bl.a föregående inlägg om Falungong).

Personligen tycker jag dock personangreppen är de mest läsvärda. Att fullständigt ta heder och ära av sin fiende med diverse invektiv var tidigare också populärt i Kina, där exempelvis Lin Biao, som försökte kuppa till sig makten från Mao Zedong, i en och samma mening var avfälling, äventyrare, konspiratör, på kapitalismens väg, anhängare av Konfucius, hycklare, dubbelagent osv. Denna retorik har tyvärr försvunnit med reformerna, men i Nordkorea lever den i högan välmåga. För att fortsätta med några kommentarer om Park:

"What Park uttered is no more than rigmarole of a rustic old woman to embellish the crimes she has committed by blocking the inter-Korean dialogue and cooperation and selling off national interests to outsiders and to justify her criminal moves for escalating the confrontation with the DPRK."

"Rodong Sinmun says that such behavior of Park Geun Hye is no more than frenzy of a psychopath much upset by the powerful nuclear deterrence of the DPRK." 

"What remains to be done by the Park Geun Hye group which deserves a severe punishment for sycophancy towards the U.S. and thrice-cursed treachery is to go to graves, following in the footsteps of predecessors."

A proud result from the undying feats of President
Kim Il-sung and Leader Kim Jong-il, who had
dedicated their mental and physical efforts to
the strengthening of the Juche-based defence
capability

Och för att runda av inlägget, om du tvivlar på att Nordkoreas senaste provskjutningar av missiler är det som orsakat de negativa relationerna med omvärlden, så erbjuder KCNA sitt eget synsätt:

The U.S. imperialists and their followers' flagrant moves for political and economic pressure and military aggression on the DPRK have gone to a grave phase that can no longer be overlooked. They committed a ferocious hostility of illegalizing the DPRK's independent rights as a sovereign state by adopting an unprecedented and gangster-like, new "resolution of sanctions" over its bolstering of self-defensive nuclear deterrent and legitimate launch of earth observation satellite Kwangmyongsong-4.

All the people in the DPRK are now waiting for an order of combat to annihilate the enemy with their surging wrath at the U.S. imperialists and south Korea's Park Geun Hye group of traitors.

Under such situation, there took place a test-fire for estimating the might of controlled ordnance rocket warhead for large-caliber multiple launch rocket system of new type to be deployed in the reserve artillery units of the Korean People's Army.

(…)

He said the development of Juche weapon representing the era of the dignified Workers' Party is a proud result from the undying feats of President Kim Il Sung and leader Kim Jong Il, who had dedicated their mental and physical efforts to the strengthening of the Juche-based defence capability, and from the Party's policy of attaching importance to the defence science and technology. At the same time, it eloquently shows the tremendous potentials of the DPRK's self-supporting defence industry, he added.

(…)

The situation has reached a very dangerous phase that can no longer be neglected as the enemies are intent on such last-ditch attempt as "beheading operation" and "collapse of social system" while working hard to violate the dignity and sovereignty of the DPRK and its right to existence, he said, adding: Now is the time for us to convert our mode of military counteraction toward the enemies into a preemptive attack one in every aspect.

Med sten som bevis - om informationskriget mellan Kinas regering och Falungong

Våren 1998 bodde jag ett tag med en kinesisk familj i Peking och blev då introducerad till en qigong-metod vid namn Yuanjigong. Deras symbol var en s.k. taijitu, eller “yin-yang-symbol” som den är känd i väst, med den extra detaljen att det var en fylld cirkel i mitten som indikerade ett slags dynamik den ursprungliga symbolen saknade - om man övade Yuanjigong skulle ens egna energier på något sätt ge upphov till en liknande utveckling. Jag minns inte exakt vad förklaringen var, men jag blev inbjuden till ett möte där en av deras högsta ledare skulle delta, och man skulle också “inviga” mig i det hela och öppna ett energicenter i huvudet. Vid den här tiden var jag eld och lågor över allt som kunde göra att jag kom in i det kinesiska samhället, så jag tackade förstås ja och var lite spänd inför om det verkligen kunde ligga någonting i det hela.

När jag sedan deltog på mötet visade det sig att det var jag som ensam utlänning och närmare ett hundratal pensionärer. Min kinesiska vid denna tidpunkt var hyfsad men jag hade fortfarande svårt för teoretiska utläggningar, så åtskilligt gick mig förbi, men föredragen var ändå ganska enkla teoretiskt sett. Mamman i familjen, som introducerat mig till det hela, trodde stenhårt på Yuanjigongs förklaring av verkligheten. “Vetenskapsmän använder våra teorier i sin forskning” sade hon och påpekade också att Yuanjigong helt enkelt var bäst. Det fanns en del andra läror men de var sådär, och en som jag absolut skulle undvika, Falungong. Falungong trodde på saker som inte fanns, förklarade hon.

På eftermiddagen när det var dags för ceremonin fick jag ställa mig längst fram tillsammans med drygt 20 andra personer medan mästaren gick runt och “invigde” folk. Han kom fram till mig, knackade på mitt huvud och sade åt mig att sätta mig och meditera. Jag kände ingenting. Meditationen pågick i drygt 40 minuter. Efteråt fick vi berätta vad vi kände. Jag sade att jag kände mig lugnare och detta togs som intäkt för att energiöppningen hade fungerat. Dessutom hade jag en dålig mage vilket berodde på att energierna i min kropp hade balanserats. Jag tror dock att det sistnämnda mer berodde på något jag ätit.

Kritiken mot Falungong gjorde mig intresserad. Vad stod de egentligen för? En dag när jag var på väg hem från skolan fick jag se en grupp människor som stod och gjorde yoga-liknande rörelser i en park, och stannade för att titta. En man kom fram med ett flygblad så jag stoppade på mig det och åkte till en plats i närheten för att läsa igenom det i lugn och ro. Det stod bl.a följande:

Li Hongzhi

- Om det är svårt att meditera ska man be till Falungongs ledare Li Hongzhi, exempelvis med “skydda mig, mästare”.

- Li Hongzhi är en form av högre väsen som placerar en falun, en form av andligt hjul, i ens mage om man börjar öva enligt Falungong. Hjulet tar bort onda influenser genom att snurra motsols (eller om det var medsols, jag minns inte) och för in goda influenser genom att snurra i andra riktningen. Detta fortsätter sedan 24 timmar om dygnet.

- Saker som stör meditationen är demoniska influenser och kan tas bort genom att be till Li Hongzhi.

Det förekom också en hel del beskrivningar av hur underbar Li var. Jag hade visserligen tyckt Yuanjigong var aningen knasigt men det här var ännu tokigare, vilket förstås gjorde det intressant, men i mitt stilla sinne kunde jag bara tänka: Tron I på detta?

Under hösten 1998 började en del människor kritisera Falungong och jag fick intrycket av att en del ville stoppa organisationen. I början av 1999 inträffade så en händelse som i någon mån blev fröet till rörelsens undergång - man beslöt sig för att protestera mot vad man uppfattade som negativ publicitet. Drygt 10000 Falungong-anhängare, framförallt gamla tanter, ställde sig utanför Zhongnanhai, där de kinesiska ledarna bor, och genomförde en tyst protest. Tydligen tog de säkerhetspolisen helt på sängen och det kan inte ha varit särskilt populärt på högre ort, men det var ingen omedelbar reaktion från partiets sida, i alla fall inte under våren.

Den tjugonde juli 1999 sattes dock helt plötsligt en våldsam kampanj igång där man förbjöd Falungong och visade daglig propaganda om dess hemskhet på TV. Jag tyckte förstås rörelsen var knasig men mycket i propagandakampanjen kändes krystat och inte särskilt mycket mer trovärdigt. Efter den massiva propagandan övertygades de flesta att rörelsen var fruktansvärt hemsk och snart skulle orsaka Kinas undergång om det inte varit för statens rediga ingripande. Rörelsen kämpade emot på olika sätt men efter att några anhängare bränt sig själva till döds på Himmelska Fridens Torg (vilket rörelsen själv påstår är en bluff, genom att visa exempel på felaktigt skurna bilder och liknande) vände opinionen mot Falungong. Sedan har den fört en ganska tynande tillvaro i Kina. Det intressanta är dock att den slagit rot i USA och här bedriver ett slags informationskrig mot kommunistpartiet. Detta sker på flera fronter:

1) En kampanj för mänskliga rättigheter. Förutom en hel del belagda fall av förföljelse påstår man också, mer kontroversiellt, att kinesiska myndigheter tar organ från utövare av Falungong.

2) Beskrivningar av hur det kinesiska samhället degenererat moraliskt men att Falungong-anhängare gör idel goda gärningar. Det är ett slags Det Bästa eller Vakttornet med artiklar om glada medlemmar som lever goda liv.

NTDTV:s logo

3) Rörelser för att aktivt stoppa eller kritisera kommunistpartiet. Bl.a finns rörelsen Tuidang (ordagrannt: lämna partiet) där man kan få information om hur hemskt partiet är och skriva under att man ägnar gå ur. Just den här delen är ganska märklig eftersom Falungong i flera fall beskrivit hur man fått fler människor att lämna partiet än som ursprungligen var medlemmar (Kinas kommunistparti har drygt 80 miljoner medlemmar och fler ska ha gått ur). Man har också Shenyun-teatern som åker runt och spelar en form av motsvarighet till kommunistpartiets revolutionära operor, där de onda slavägarna/kapitalisterna bytts ut mot kommunistpartiet. Dessutom finns tidningarna Dayuanji (kinesiska) och Epoch Times (flera språk) som är nyhetstidningar men tyngdpunkt på Falungong-relaterade nyheter, samt TV-stationen NTDTV (New Tang Dynasty TV).

4) Påståenden om övernaturliga fenomen som skadat partiet eller visar på dess omedelbara undergång.

Just (4) är intressant för att denna form av propaganda framförallt sprids till en kinesisk-talande publik. Om man exempelvis går till valfri kinesisk ambassad i något västland och ser Falungong-anhängare som protesterar utanför kommer de troligen att presentera material från kategorierna 1-3 ovan på det lokala språket, men material från 4 bara på kinesiska. Anledningen till detta är troligen att det sistnämnda materialet helt enkelt inte fungerar i väst - det bygger mycket på lokala sägner av olika slag och kan säkert övertyga lokalbor av det skälet, men verkar mest besynnerligt för utomstående. Min favorit är klippan som bevisar att kommunistpartiet kommer att förintas av “himlen” (dvs de överjordiska makterna i kinesisk mytologi):

Rubriken lyder “Kinas kommunistparti är dödsdömt  - en sten är bevis”. En lokal partifunktionär i Guizhou påstås ha hittat denna sten som ska ha tecknen “中国共产党亡” (Kinas kommunistparti är dödsdömt) på sig. Det finns flera former av ganska lustig kritik i denna text som jag inte ska gå in närmare på, men bl.a menar man att partiet förstört kinesisk kultur. Det roligaste är dock påståendet att händelser av detta slag ofta förekommit i Kinas historia för att visa olika dynastiers fall. Detta visar hur man bygger på lokal tradition för att propagera emot partiet.

Numera är inte Falungong lika mycket på tapeten som det var tidigare, och det är sällan man hör något om rörelsen vare sig i Kina eller västmedia som helhet. Däremot fortsätter den amerikanska gruppen ett enträget arbete för sin sak i olika kinesisk-talande områden, bl.a i Silicon Valley och New York. Informationskriget fortsätter men från att ursprungligen ha varit mer händelserikt verkar det nu mer ha antagit karaktären av skyttegravskrig.

Jag är svarta hål-skeptiker

Det har varit en hel del upphetsade skriverier om den senaste upptäckten av gravitationsvågor från två kolliderande svart hål. Med förbehållet att jag bara har gymnasiekunskaper i fysik (som dessutom ligger långt ned i minnesarkivet) och det mesta som skrivs i ämnet är populärvetenskap, men sin tendens att förvrida saker, så har jag i sig ingen anledning att tvivla på det hela. Men det är ganska lustigt sammanträffande att nyheten basunerades ut så nyligen, för precis några dagar innan detta hade jag funderat på att skriva just detta inlägg. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: jag är svarta hål-skeptiker. Av någon anledning har jag alltid undrat om just detta fenomen verkligen finns eller är en felaktig förståelse av data. Jag har förstås drömt om och omhuldat tanken på det hela och tycker saker som galaktiska svarta hål är häftiga. Men misstron har ändå funnits där och stört i bakgrunden.

Min anledning till misstro är egentligen samma som diverse mer ljusskygga skeptiker brukar anföra, nämligen att det är mainstream-uppfattningen som backas av mäktiga intressen. Fast min uppfattning har knorren att jag mer framförallt misstror hur populärvetenskapen beskriver det hela, och anför något slags auktoritetstro där Einstein, Stephen Hawking och t.om Neil deGrasse Tyson är stora namn. Auktoritetstro intresserar mig inte.

Min svarta hål-skepticism har nu fått sig en allvarlig knäck. Jag tvingas acceptera att detta fenomen existerar. För egen del tar jag dock detta något med en axelryckning, då jag inte har någon politisk eller religiös anledning att betvivla svarta hål, utan det hela är en rent estetisk fundering. Visst skulle de kunna vara någon form av vänsterkonspiration eller en "styggelse i Herrens ögon" men den kopplingen känns långsökt. Det finns helt enkelt inga mäktiga intressen som vill att svarta hål ska vara fejk, så inga lobbyorganisationer har startats och inga tyckare har uttalat sig i frågan. Själv noterar jag också med viss förnöjelse att frågan aldrig varit tillräckligt viktig för mig för att jag skulle drunkna i det rättshaveristiska träsket. Men det kanske kommer med någon annan fråga...

Några intryck av tidningen Dabiq

Trots att det finns så mycket information om IS på nätet är det förvånansvärt få stora mediagrupper som använder sig av det i sin rapportering. Innan jag fortsätter ska jag börja med att försvara det faktum att jag omnämner gruppen som IS och Islamiska Staten snarare än “Da’ish” (eller  “Da’esh”, en annan transkription), det sistnämnda en förkortning av organisationens arabiska namn som också kan verka lätt nedsättande. Jag har aldrig riktigt förstått poängen. Den vanligaste kritiken mot ett direkt användande av namnet (eller snarare översättningen av “al-Dawla al-Islamiyya”) är att det varken är frågan om islam eller en stat. På det kan jag bara svara att detsamma sagts om bl.a kommunister och socialister, men också att det är underligt att avkrävas att använda ett delvis nedgörande uttryck på ett språk man inte behärskar. Så Da’ish får vara, jag kommer att fortsätta kalla dem för Islamiska Staten.

För att återgå till media så ger IS ut en engelskspråkig tidning Dabiq, döpt efter en stad i Syrien där en av de sista striderna mellan de rättrogna muslimerna och “Roms trupper” ska stå. Tidningen är relativt välgjord och kommer ut oregelbundet med några månaders mellanrum. Nummer 12 (nummer 13 kom just ut och jag återkommer om det i ett kommande inlägg) kom ut efter attackerna i Paris och talar om “rättfärdigad terror” angående attackerna mot Paris och det ryska passagerarplanet. Alla bilder i detta inlägg kommer från olika nummer av tidningen.

Det ska böjas i tid!

Jag tycker ofta det är en säregen upplevelse att läsa islamiska texter på svenska och engelska eftersom de blandar in en massa arabiska uttryck titt som tätt. Egentligen är det inte märkligare än att kristendomen haft ett enormt inflytande på exempelvis svenska och engelska, men det är en förändring som det vuxit så mycket mossa på att den känns som en naturlig del av språket. Eftersom jag är relativt ny med islamiska texter blir det en hel del sökande i lexikon. Bl.a får man reda på att Syriens president Assad är en “taghut” (otrogen), man ger “bay’ah” till “khalifah” (dvs kalifen), shia-muslimer är “rafidah” (“förnekare” av den korrekta muslimska ledningen), syndare är “murtadd” osv (men Lars Vilks är av någon anledning en “kafir”). Förutom detta varnas det i tid och otid för “shirk”, något som jag inte behövde ett lexikon för att förstå att det var extremt dåligt, men mer konkret syftar det på månggudadyrkan. Eftersom texterna formligen är pepprade med uttryck av det här slaget gör man bäst i att läsa en artikel som övning innan man verkligen kommer in i det hela.

När man väl gjort det märker man ganska snart att IS är precis som vilken annan extrem gruppering som helst, dvs den verkar hata ideologiskt närliggande grupperingar mest. I flera nummer har det varit en följetång om Al-Qaidas organisation och strategi i området, och man kan förstå att de på något sätt är avfällingar, men bortsett från att driva med den nuvarande ledaren Zawahiri och hans allierade riktas det ganska lite teologisk kritik mot gruppen. Den kritiken är retoriskt artilleri som man istället använder mot shia-muslimerna, framförallt Iran och dess religiösa ledning. Magasinets skribenter tyckte illa om den tidigare ledaren Ahmadinejad och visar honom bl.a i en karikatyr som om han vore i maskopi med judarna, en relativ vanlig beskyllning bland fundamentalistiska muslimer (vilket är mer än lagom absurt eftersom Iran gått i bräschen med antisemitiska påståenden, men kanske de inte går långt nog ens för IS).

Ahmadinejad samspråkar med en man i hatt

Förutom detta delar man ett drag med Westboro Baptist Church, vilket är den överdrivet triumfatoriska och hånfulla inställningen till dödsoffer på den andra sidan. Det talas om orent blod, fega korsfarare osv, men definitionen av korsfarare verkar vara väldigt vid och inkludera vilken västerlänning som helst som råkat förirra sig in i IS territorium. Listor på avrättad gisslan återkommer titt som tätt, och man har en artikel om den jordanske piloten (givetvis kallas han “murtadd”) som brändes ihjäl levande.

Vidare förekommer flera triumfatoriska artiklar om diverse former av kulturarv man förstört och även här visar man, i samma Westboro-stil, ett slags nöjdhet över all ilska från de otrogna:

“They entered the ruins of the ancient Assyrians in Wilāyat Nīnawā and demolished their statues, sculptures, and engravings of idols and kings. This caused an outcry from the enemies of the Islamic State, who were furious at losing a “treasured heritage.” The mujāhidīn, however, were not the least bit concerned about the feelings and sen ments of the kuffār, just as Ibrāhīm was not concerned about the feelings and sentiments of his people when he destroyed their idols.” [nummer 8, s. 22]

Ett märkligt inslag i tidningen är essäer av en John Cantlie, som antingen berättar hur underbart det är i Islamiska Staten eller om hur dåligt det är i västvärlden. Cantlie ska ha kidnappats i Syrien år 2012 och sedan arbetat i IS tjänst. Här dras tankarna närmast till Nordkorea och Kim Jong-il när den sistnämnde kidnappade en sydkoreansk regissör för att filma Pulgasari.

De mer absurda budskapen uppvägs på något sätt av den stora vardagligheten i de lektioner som ges i varje nummer om hur man ska vara en god muslim, som bl.a föga förvånande beskriver hur en god kvinnas roll är att föda barn som sedan blir “lejon”, dvs jihadister. I vissa andra fall krävs dock att man läser texten för att förstå vad en viss bild syftar till - bl.a såg jag en bild på en man med huva på en flygplats och misstänkte att det var något slags uppmaning till terror, men texten löd bara “Abandon the lands of Shirk”, så det kan lika gärna ha varit vilket stock photo som helst.

Jag kan inte riktigt komma ifrån den rent visuella upplevelsen av att läsa Dabiq. Förutom de absurda budskapen och de ibland lustiga karikatyrerna är det ändå bilderna på de enskilda IS-medlemmarna som dröjer sig kvar mest. Titta exempelvis på bilden nedan. Skulle du tro att det här gänget vore beredda att hugga huvudet av vem som helst? Jag har i alla fall svårt att tro det.

Och när jag såg den här jihadistiska versionen av Herreys insåg jag nog att det var dags att lägga Dabiq ifrån sig. Man klarar bara så många psykedeliska saker per dag:

Jag kommer definitivt att återkomma till denna tidskrift, men för närvarande nöjer jag mig med att ställa en fråga - skulle du köpa en begagnad bil av dessa män?

Ny världsordning

Jag försöker hålla mig ajour med konspirationsteorier men min bandvidd är inte stor nog. Den här amerikanska sajten är en av de senaste jag hittat - det verkar först som en ilsken republikansk sajt i största allmänhet, men det finns också ett antisemitiskt drag kombinerat med Putin-sympatier. Just det sistnämnda är rätt vanligt inom radikal höger men i USA kompliceras alltid bilden av synen på frihet och konstitutionen.

Tills jag kan "figure out what's going on", för att låna ett citat av Trump, så ber jag gärna om hjälp att identifiera gruppen bakom:

http://www.tomatobubble.com/libtards.html

Mitt försök att få kontakt med Nordkoreas ambassad

Roligare än så här blir det inte.

Innan jag skriver om intrycken av att läsa några nummer av IS tidning Dabiq blir det dags för något lättsammare, nämligen när jag försökte få kontakt med Nordkoreas ambassad i Peking. Det visade sig inte vara alldeles enkelt.

År 2001 hade jag en dag en ledig eftermiddag och satte mig på ett kafé nere i centrala Peking med en bok. Det måste ha varit mitt i sommaren och normalt brukade jag inte företa några längre promenader i hettan, men helt plötsligt kom jag på att 1) jag ju faktiskt är ganska nära ett av ambassadkvarteren (Sanlitun) och 2) att man då rimligtvis borde kunna få sig lite nordkoreansk propaganda till livs. Idén var att jag skulle promenera över till deras ambassad, hämta/köpa några pamfletter och sedan gå tillbaka till kaféet.

Först gällde det att hitta ambassaden. Det var inte så svårt. En vakt vid en annan ambassad meddelade mig att Nordkoreas ambassad låg längst in i en av gränderna så jag styrde kosan dit. Det är en ganska märklig vandring - ambassaderna ligger alla vägg i vägg med stora murar eller staket runt, och i stort sett alla har vakter. Vakternas syfte är, förutom att erbjuda någon form av skydd, också att se till att människor inte smiter in på exempelvis något västlands ambassad och försöker få politisk asyl.

När jag kom fram till det som var Nordkoreas ambassad noterade jag att det bara var en stor, öppen grind utan vakter. Det kändes onekligen märkligt, speciellt med tanke på allt vad man hört om landet. Öppna dörrens politik? Jag stod och tittade ett tag innan jag gick igenom grinden och började gå de drygt 30 meterna fram till entrén.

Jag hade inte kommit så långt innan en tant plötsligt kom springande och ropade något på koreanska. Hon verkade inte arg utan bara förvånad. På det sätt som är brukligt i östasiatiska länder tog hon mig i handen och ledde mig rätt, vilket i detta fall var till en telefon vid det lilla hus hon hade suttit i. Jag lyfte luren.

I andra änden frågade en röst på knackig engelska vad jag hade för ärende. Vi lyckades inte få mycket kommunikation gjord så jag provade att byta till kinesiska, vilket gick aningen bättre. När kommunikationen väl var upprättad kom så frågan om ärende igen.

- Jo, jag skulle vilja ha lite informationsmaterial, sade jag.
- Informationsmaterial?
- Ja.
- Vilken form av informationsmaterial?
- Exempelvis om Kim Il Sung och Kim Jong-il.
- Informationsmaterial om Kim Jong-il?
- Ja.
- Var är du ifrån?
- Sverige.
- Vilken enhet är du vid? [I Nordkorea och Kina, till viss del, tillhör människor fortfarande arbetsenheter]
- En privatskola. [Jag var engelskalärare vid denna tidpunkt]
- Informationsmaterial om Kim Jong-il, sade du?
- Ja.
- Och din enhet är en privatskola?
- Ja.
- Och du är från Sverige?

Så här höll det på åtminstone tre gånger till, men nu började jag tröttna, så jag sade:

- Alltså, jag ville bara ha lite informationsmaterial. Har ni något att ge mig, eller något till salu?
- Nej, vi säljer inte eller delar ut någonting.
- Då får jag be om ursäkt att jag störde.

Och så var det med det. Jag lade på luren och gav telefonen till tanten, som verkade förstå hur det hela hade gått. Jag tog avsked och gick därifrån. På väg ut från ambassaden noterade jag att Iraks ambassad låg i närheten, med diverse bilder på Saddam Hussein utanför. Jag ville dock inte bli besviken en gång till så jag struntade i att gå in där, och jag har inte gjort några fler försök att få kontakt med nordkoreanska myndigheter.

Församlingen som Gud glömde?

Min inkörsport i organisationer som jag lätt eufemistiskt kallar “icke mainstream” måste utan tvekan ha varit Livets Ord. Bara några mil från där jag växte upp etablerades sig på 80-talet en fundamentalistisk kyrka av senaste amerikanska snitt som verkade allmänt, ska vi säga, knäpp. Jag vet inte varför jag reagerade som jag gjorde, men jag blev eld och lågor över denna grupp och deras karismatiske predikant Ulf Ekman. En kompis till en av mina bröder fick en prenumeration av deras dåvarande tidning Magasinet i present, och jag läste varje nummer med stort intresse. Dels roades jag förstås av de mer bisarra inslagen i deras teologi (och hur det de tyckte skilde sig från majoritetssamhället), dels insåg jag att mediabilden av organisationen var tämligen missvisande. Just det sistnämnda verkar sedan ha blivit lite av en röd tråd i mitt liv, när jag bott i Kina och USA och sett hur rapporteringen ofta varit tämligen vinklad.

Ulf Ekman - blev katolik. Robert Ekh - syndade.

Livets Ord på mitten av 90-talet var en församling i krig mot den sekulariserade världen. Satans bockfot kunde anas i varje hörn. Homosexuellas rätt att gifta sig var första steget mot Sodom och Gomorra, och vi vet ju alla vad Herren gjorde med de städerna. Frimurare var en ondskefull gruppering som försökte erövra alla maktpositioner i samhället och därifrån sprida ockultism. Vad muslimer var ute efter behöver knappast någon längre beskrivning, och mormonerna fick också en rejäl skopa av sleven. Men en av de grupperingar man skrev mest ilsket om var katolska kyrkan. Livets Ords andlige ledare, om man nu kan tala om en sådan, Sten Nilsson, beskrev föraktfullt hur katolska kyrkan tillbad en gud gjort i ett bageri, hur de egentligen dyrkade modergudinnan och t.om ockulta ritualer som skulle ha förekomma i katolska kyrkans hägn. Jag kan inte dra mig till minnes att det förekom ett nummer där kyrkan inte kritiserades. Det var ingen tvekan om vad skökan i Uppenbarelseboken syftade till. Överhuvudtaget var det ingen tvekan om att en väldig massa delar av Bibeln inte delade denna hemska kyrkas doktriner.

Det är i detta ljus jag ser Ulf Ekmans konversion till katolicismen. Nu har jag i och för sig inte följt Livets Ord i över ett decennium så det är möjligt att den interna ideologin förändrats en hel del, men hans besked följdes ändå av en stark reaktion. Det talades t.om om sorgearbete från en del, så det kan inte ha varit något positivt besked. Att Ulf själv hade ändrats en hel del var ganska tydligt men det var säkerligen ändå en chock för många när de ställdes inför fullbordat faktum.

Samma år som Ulf Ekman lämnade Livets Ord inträffade nästa kalldusch för dem - andrepastor Robert Ekh, som varit en mycket viktig ideolog och bl.a lett församlingens familjeenhet, visade sig ha haft en utomäktenskaplig förbindelse och avgick som pastor. Sedan flyttade han utomlands för att bo med sin nya kärlek och fortsatte att få en väl tilltagen pension från församlingen. Jag vet inte hur man som församlingsmedlem upplever det hela, men särskilt trosstärkande kan det knappast vara. Om Livets Ord är en grupp i kris vet jag inte, men kanske har luften till slut gått ur dem. Kanske har helt enkelt Gud övergett dem?