Församlingen som Gud glömde?

Min inkörsport i organisationer som jag lätt eufemistiskt kallar “icke mainstream” måste utan tvekan ha varit Livets Ord. Bara några mil från där jag växte upp etablerades sig på 80-talet en fundamentalistisk kyrka av senaste amerikanska snitt som verkade allmänt, ska vi säga, knäpp. Jag vet inte varför jag reagerade som jag gjorde, men jag blev eld och lågor över denna grupp och deras karismatiske predikant Ulf Ekman. En kompis till en av mina bröder fick en prenumeration av deras dåvarande tidning Magasinet i present, och jag läste varje nummer med stort intresse. Dels roades jag förstås av de mer bisarra inslagen i deras teologi (och hur det de tyckte skilde sig från majoritetssamhället), dels insåg jag att mediabilden av organisationen var tämligen missvisande. Just det sistnämnda verkar sedan ha blivit lite av en röd tråd i mitt liv, när jag bott i Kina och USA och sett hur rapporteringen ofta varit tämligen vinklad.

Ulf Ekman - blev katolik. Robert Ekh - syndade.

Livets Ord på mitten av 90-talet var en församling i krig mot den sekulariserade världen. Satans bockfot kunde anas i varje hörn. Homosexuellas rätt att gifta sig var första steget mot Sodom och Gomorra, och vi vet ju alla vad Herren gjorde med de städerna. Frimurare var en ondskefull gruppering som försökte erövra alla maktpositioner i samhället och därifrån sprida ockultism. Vad muslimer var ute efter behöver knappast någon längre beskrivning, och mormonerna fick också en rejäl skopa av sleven. Men en av de grupperingar man skrev mest ilsket om var katolska kyrkan. Livets Ords andlige ledare, om man nu kan tala om en sådan, Sten Nilsson, beskrev föraktfullt hur katolska kyrkan tillbad en gud gjort i ett bageri, hur de egentligen dyrkade modergudinnan och t.om ockulta ritualer som skulle ha förekomma i katolska kyrkans hägn. Jag kan inte dra mig till minnes att det förekom ett nummer där kyrkan inte kritiserades. Det var ingen tvekan om vad skökan i Uppenbarelseboken syftade till. Överhuvudtaget var det ingen tvekan om att en väldig massa delar av Bibeln inte delade denna hemska kyrkas doktriner.

Det är i detta ljus jag ser Ulf Ekmans konversion till katolicismen. Nu har jag i och för sig inte följt Livets Ord i över ett decennium så det är möjligt att den interna ideologin förändrats en hel del, men hans besked följdes ändå av en stark reaktion. Det talades t.om om sorgearbete från en del, så det kan inte ha varit något positivt besked. Att Ulf själv hade ändrats en hel del var ganska tydligt men det var säkerligen ändå en chock för många när de ställdes inför fullbordat faktum.

Samma år som Ulf Ekman lämnade Livets Ord inträffade nästa kalldusch för dem - andrepastor Robert Ekh, som varit en mycket viktig ideolog och bl.a lett församlingens familjeenhet, visade sig ha haft en utomäktenskaplig förbindelse och avgick som pastor. Sedan flyttade han utomlands för att bo med sin nya kärlek och fortsatte att få en väl tilltagen pension från församlingen. Jag vet inte hur man som församlingsmedlem upplever det hela, men särskilt trosstärkande kan det knappast vara. Om Livets Ord är en grupp i kris vet jag inte, men kanske har luften till slut gått ur dem. Kanske har helt enkelt Gud övergett dem?