Fundamentalistisk Country

Innan jag postar mitt inlägg om nationalistiskt näthat i Kina bjuder jag på lite pausmusik i form av den fundamentalistiske countrymusikern Billy Joe Shaver och dennes mycket trallvänliga "If You Don't Love Jesus, Go To Hell":

Vill du ha ett gott eller ett dåligt samhälle

Någon gång förra året, när den svenska migrationsdebatten fortfarande var i stort sett likriktad och de stora tidningarna tävlade i antirasism, började de kritiska rösterna bubbla upp. Först ut var Göteborgsposten och Expressen, med visst eldunderstöd från Svenska Dagbladet, och sedan kom bloggen Det Goda Samhället. När fler och fler vänner och bekanta började dela inlägg från den senare blev jag intresserad att titta närmare på vad som skrevs. En del inlägg var förstås i sin ordning men jag noterade snart att rättshaveristerna knappast lyste med sin frånvaro, och kunde inte låta bli att undra vad som var på gång.

Det Goda Samhället tycks vara två saker - dels en satsning av Thomas Gür från Svenska Dagbladet, dels en viss Patrik Engellaus personliga hemsida. Detta visar sig i den mycket ojämna kvalitén på inläggen. Vissa, däribland Nils Lundgrens inlägg om EU, och Stefan Hedlunds diskussioner om NATO och Ryssland, är definitivt läsvärda. Jag kanske inte är lika intresserad av Mohamed Omars nuvarande skriverier som många andra, men kan hålla med om att det är bra att en kritisk diskussion om islam förs. Men sedan kommer vi till avdelningen för mer tvivelaktiga skribenter.

Först ut är Patrik Engellau. En överväldigande majoritet av alla inlägg är skrivna av denne man. I en omdiskuterad artikel i DN på sistone framställs han som en kryptorasist, vilket han förstås förnekat, men att han har minst sagt udda idéer torde vem som helst som läst några av hans inlägg kunna konstatera. Själv tyckte jag DN:s artiklar var aningen överdrivna (och varför var de tvungna att fylla i alla tveksamma citat med gult?) men framförallt undrade jag varför de helt inte bara hade kunnat citera lite vad han skrivit?

Jag nöjer mig med att rada upp några åsikter av Engellau: migrantkrisen kanske orsakar lika stora problem som de som ledde till Första Världskriget? (1) Säga vad man vill om Donald Trump, men han och Putin skulle lösa Europas och Syriens problem (2). Folk från tredje världen “flyr” till den första världen för att få del av rikedomen här, som orsakats av överlägsna karaktärsegenskaper (3). Och som liten extra krydda - klimatförändringarna är inget att oroa sig över (4).

Man kan tycka vad man vill om Engellau - det mesta han skriver verkar gjort i en handvändning utan allt för mycket eftertanke och inte allt är helt tokigt. I Mats Tunehag finns dock en person som skriver de mest fantastiska inlägg. Min favorittitel är “Hellre Kalles Kaviar än Sharia” men förutom detta verkar han mena att Sverige också bedriver krig mot julen, något som annars mest påstås inom amerikansk konservatism.

Sedan har vi Arne Weinz som i det här inlägget varnar för den kommande afrikaniseringen av Europa: Efter islamiseringen kommer afrikaniseringen.

Skribenten Ronie Berggren stöder Donald Trump, och någon har skrivit följande fantastiska kommentar:

Varför bröt inte helvetetet (sic) ut när estradören och B-skådisen Ronald Reagan blev kandidat och sedermera vald till president? Ian Wachtmeister var Sveriges förste politiske whistle-blower, som rörde om i den förstelnade svensk-demokraturiska surkålsgrytan, ett hälsotecken på sin tid. Panik i leden blev följden i gammelpolitikerhärket, precis som idag, med SD.

Faktum är att ovannämnde omrörare i den förstelnade svensk-demokraturiska surkålsgrytan själv skrivit inlägg, och ett relativt nyligen. Här kopplar han på något sätt ihop händelserna i Belgien med Sverige och menar att en samlingsregering måste tillsättas. Det är ju trots allt krig, eller hur?

Att bedriva gruppblogg är svårt. Speciellt om man uttalar sig om kontroversiella ämnen, och tillåter vem som helst att posta i stort sett fritt, tenderar det att bli en mycket skum soppa. Om jag skulle ge ett råd till de som skriver på bloggen får det nog bli följande:

1) Låt Patrik Engellau skriva, ska vi säga, 10% av inläggen istället för 80% som idag.

2) Skaffa en redaktör som redigerar bort de värsta tokigheterna.

3) Låt en webbdesigner jobba på en lite mer professionell design av sidan.

Fast då kanske hälften av läsarna försvinner?

Nordkoreas nyhetsbyrå KCNA

The wickedest woman who makes
reckless remarks

För den som vill få en, ska vi säga, alternativ bild av världen är Nordkoreas nyhetsbyrå KCNA en mycket viktig källa. Här får man inte bara en annorlunda syn på vad som sker i det slutna landet utan det är också ofta en mycket färgstark och känslosam (eller ska jag säga temperamentsfull) nyhetsbevakning som erbjuds. Eller vad sägs om följande beskrivning av Sydkoreas president Park Geun Hye:

She is the wickedest woman who makes reckless remarks which her U.S. master dares not spout for fear of world criticism. She is nothing but a poor and stupid parrot of the U.S. in human skin as she does not know her persistent tongue-lashing would only precipitate her doom.

Nyhetsbyrån är tänkt att fungera i stil med TT och webbsidans texter finns på koreanska, engelska, kinesiska, spanska och japanska. Artiklarna kan i kort delas in i följande kategorier:

1. De beundrande - texter om Den Store Ledaren (Kim Il-Sung, farfadern till nuvarande ledaren), Generalen eller den Käre Ledaren (Kim Jong-il, fadern) och den Respekterade Ledaren (Kim Jong-un). Texterna handlar antingen om något stordåd de gjorde i sin ungdom eller barndom, eller något fantastiskt som hände under en inspektionstur. Ledarens huvudsakliga uppgift är att inspektera diverse olika arbetsenheter och militärbaser, och dessa händelser leder ofta till nyhetsartiklar.
2. De ilskna - artiklar om USA, Japan eller Sydkorea. Olika tillmälen används för olika länder - USA är imperialister, Japan är gangstrar eller helt enkelt "reaktionära", och Sydkorea tenderar att kallas för marionettregim.
3. Gåvor till de stora ledarna eller omnämnande utomlands. Det här är en stor del av artiklarna. Om Kim får en blomstervas från en diplomat i Nigeria leder det normalt till en artikel. Detsamma gäller för publikationer av ledarnas skrifter utomlands.
4. Olika utländska eller sydkoreanska organisationer fördömer Nordkoreas fiender.
5. Tal av Kim Jong-un, eller hälsningar till någon viss grupp i landet.
6. Mer traditionella nyheter.

The rigmarole of a rustic
old woman to embellish
the crimes she has committed

Generellt sett intresserar jag mig mest för de första två kategorierna eftersom de tenderar att avvika mest från "vanliga" nyheter. Det påstås ibland att nordkoreaner får lära sig att farfar, far eller son Kim inte har vanliga naturbehov eller att de kan kontrollera vädret, vilket troligen är falskt, men det är sant att de får lära sig saker som att Kim Il-sung uppfann bilen, att en regnbåge och två nya stjärnor uppenbarade sig i skyn när Kim Jong-il föddes, samt att stora flockar av fåglar skriade i sorg när Kim Il-sung dog. För några år sedan publicerade KCNA en nyhet som jag nu inte kan hitta, vilken gick ut på att en familj en kväll sett två vackra fåglar flyga in i deras lägenhet, där de stannade framför ledarnas porträtt och gjorde rörelser liknande bugningar flera gånger. Dessa påståenden om övernaturliga eller symboliska händelser, vilka egentligen inte går särskilt bra ihop med den materialistiska marxismen, är ganska vanliga i Östasien som helhet (se bl.a föregående inlägg om Falungong).

Personligen tycker jag dock personangreppen är de mest läsvärda. Att fullständigt ta heder och ära av sin fiende med diverse invektiv var tidigare också populärt i Kina, där exempelvis Lin Biao, som försökte kuppa till sig makten från Mao Zedong, i en och samma mening var avfälling, äventyrare, konspiratör, på kapitalismens väg, anhängare av Konfucius, hycklare, dubbelagent osv. Denna retorik har tyvärr försvunnit med reformerna, men i Nordkorea lever den i högan välmåga. För att fortsätta med några kommentarer om Park:

"What Park uttered is no more than rigmarole of a rustic old woman to embellish the crimes she has committed by blocking the inter-Korean dialogue and cooperation and selling off national interests to outsiders and to justify her criminal moves for escalating the confrontation with the DPRK."

"Rodong Sinmun says that such behavior of Park Geun Hye is no more than frenzy of a psychopath much upset by the powerful nuclear deterrence of the DPRK." 

"What remains to be done by the Park Geun Hye group which deserves a severe punishment for sycophancy towards the U.S. and thrice-cursed treachery is to go to graves, following in the footsteps of predecessors."

A proud result from the undying feats of President
Kim Il-sung and Leader Kim Jong-il, who had
dedicated their mental and physical efforts to
the strengthening of the Juche-based defence
capability

Och för att runda av inlägget, om du tvivlar på att Nordkoreas senaste provskjutningar av missiler är det som orsakat de negativa relationerna med omvärlden, så erbjuder KCNA sitt eget synsätt:

The U.S. imperialists and their followers' flagrant moves for political and economic pressure and military aggression on the DPRK have gone to a grave phase that can no longer be overlooked. They committed a ferocious hostility of illegalizing the DPRK's independent rights as a sovereign state by adopting an unprecedented and gangster-like, new "resolution of sanctions" over its bolstering of self-defensive nuclear deterrent and legitimate launch of earth observation satellite Kwangmyongsong-4.

All the people in the DPRK are now waiting for an order of combat to annihilate the enemy with their surging wrath at the U.S. imperialists and south Korea's Park Geun Hye group of traitors.

Under such situation, there took place a test-fire for estimating the might of controlled ordnance rocket warhead for large-caliber multiple launch rocket system of new type to be deployed in the reserve artillery units of the Korean People's Army.

(…)

He said the development of Juche weapon representing the era of the dignified Workers' Party is a proud result from the undying feats of President Kim Il Sung and leader Kim Jong Il, who had dedicated their mental and physical efforts to the strengthening of the Juche-based defence capability, and from the Party's policy of attaching importance to the defence science and technology. At the same time, it eloquently shows the tremendous potentials of the DPRK's self-supporting defence industry, he added.

(…)

The situation has reached a very dangerous phase that can no longer be neglected as the enemies are intent on such last-ditch attempt as "beheading operation" and "collapse of social system" while working hard to violate the dignity and sovereignty of the DPRK and its right to existence, he said, adding: Now is the time for us to convert our mode of military counteraction toward the enemies into a preemptive attack one in every aspect.

Med sten som bevis - om informationskriget mellan Kinas regering och Falungong

Våren 1998 bodde jag ett tag med en kinesisk familj i Peking och blev då introducerad till en qigong-metod vid namn Yuanjigong. Deras symbol var en s.k. taijitu, eller “yin-yang-symbol” som den är känd i väst, med den extra detaljen att det var en fylld cirkel i mitten som indikerade ett slags dynamik den ursprungliga symbolen saknade - om man övade Yuanjigong skulle ens egna energier på något sätt ge upphov till en liknande utveckling. Jag minns inte exakt vad förklaringen var, men jag blev inbjuden till ett möte där en av deras högsta ledare skulle delta, och man skulle också “inviga” mig i det hela och öppna ett energicenter i huvudet. Vid den här tiden var jag eld och lågor över allt som kunde göra att jag kom in i det kinesiska samhället, så jag tackade förstås ja och var lite spänd inför om det verkligen kunde ligga någonting i det hela.

När jag sedan deltog på mötet visade det sig att det var jag som ensam utlänning och närmare ett hundratal pensionärer. Min kinesiska vid denna tidpunkt var hyfsad men jag hade fortfarande svårt för teoretiska utläggningar, så åtskilligt gick mig förbi, men föredragen var ändå ganska enkla teoretiskt sett. Mamman i familjen, som introducerat mig till det hela, trodde stenhårt på Yuanjigongs förklaring av verkligheten. “Vetenskapsmän använder våra teorier i sin forskning” sade hon och påpekade också att Yuanjigong helt enkelt var bäst. Det fanns en del andra läror men de var sådär, och en som jag absolut skulle undvika, Falungong. Falungong trodde på saker som inte fanns, förklarade hon.

På eftermiddagen när det var dags för ceremonin fick jag ställa mig längst fram tillsammans med drygt 20 andra personer medan mästaren gick runt och “invigde” folk. Han kom fram till mig, knackade på mitt huvud och sade åt mig att sätta mig och meditera. Jag kände ingenting. Meditationen pågick i drygt 40 minuter. Efteråt fick vi berätta vad vi kände. Jag sade att jag kände mig lugnare och detta togs som intäkt för att energiöppningen hade fungerat. Dessutom hade jag en dålig mage vilket berodde på att energierna i min kropp hade balanserats. Jag tror dock att det sistnämnda mer berodde på något jag ätit.

Kritiken mot Falungong gjorde mig intresserad. Vad stod de egentligen för? En dag när jag var på väg hem från skolan fick jag se en grupp människor som stod och gjorde yoga-liknande rörelser i en park, och stannade för att titta. En man kom fram med ett flygblad så jag stoppade på mig det och åkte till en plats i närheten för att läsa igenom det i lugn och ro. Det stod bl.a följande:

Li Hongzhi

- Om det är svårt att meditera ska man be till Falungongs ledare Li Hongzhi, exempelvis med “skydda mig, mästare”.

- Li Hongzhi är en form av högre väsen som placerar en falun, en form av andligt hjul, i ens mage om man börjar öva enligt Falungong. Hjulet tar bort onda influenser genom att snurra motsols (eller om det var medsols, jag minns inte) och för in goda influenser genom att snurra i andra riktningen. Detta fortsätter sedan 24 timmar om dygnet.

- Saker som stör meditationen är demoniska influenser och kan tas bort genom att be till Li Hongzhi.

Det förekom också en hel del beskrivningar av hur underbar Li var. Jag hade visserligen tyckt Yuanjigong var aningen knasigt men det här var ännu tokigare, vilket förstås gjorde det intressant, men i mitt stilla sinne kunde jag bara tänka: Tron I på detta?

Under hösten 1998 började en del människor kritisera Falungong och jag fick intrycket av att en del ville stoppa organisationen. I början av 1999 inträffade så en händelse som i någon mån blev fröet till rörelsens undergång - man beslöt sig för att protestera mot vad man uppfattade som negativ publicitet. Drygt 10000 Falungong-anhängare, framförallt gamla tanter, ställde sig utanför Zhongnanhai, där de kinesiska ledarna bor, och genomförde en tyst protest. Tydligen tog de säkerhetspolisen helt på sängen och det kan inte ha varit särskilt populärt på högre ort, men det var ingen omedelbar reaktion från partiets sida, i alla fall inte under våren.

Den tjugonde juli 1999 sattes dock helt plötsligt en våldsam kampanj igång där man förbjöd Falungong och visade daglig propaganda om dess hemskhet på TV. Jag tyckte förstås rörelsen var knasig men mycket i propagandakampanjen kändes krystat och inte särskilt mycket mer trovärdigt. Efter den massiva propagandan övertygades de flesta att rörelsen var fruktansvärt hemsk och snart skulle orsaka Kinas undergång om det inte varit för statens rediga ingripande. Rörelsen kämpade emot på olika sätt men efter att några anhängare bränt sig själva till döds på Himmelska Fridens Torg (vilket rörelsen själv påstår är en bluff, genom att visa exempel på felaktigt skurna bilder och liknande) vände opinionen mot Falungong. Sedan har den fört en ganska tynande tillvaro i Kina. Det intressanta är dock att den slagit rot i USA och här bedriver ett slags informationskrig mot kommunistpartiet. Detta sker på flera fronter:

1) En kampanj för mänskliga rättigheter. Förutom en hel del belagda fall av förföljelse påstår man också, mer kontroversiellt, att kinesiska myndigheter tar organ från utövare av Falungong.

2) Beskrivningar av hur det kinesiska samhället degenererat moraliskt men att Falungong-anhängare gör idel goda gärningar. Det är ett slags Det Bästa eller Vakttornet med artiklar om glada medlemmar som lever goda liv.

NTDTV:s logo

3) Rörelser för att aktivt stoppa eller kritisera kommunistpartiet. Bl.a finns rörelsen Tuidang (ordagrannt: lämna partiet) där man kan få information om hur hemskt partiet är och skriva under att man ägnar gå ur. Just den här delen är ganska märklig eftersom Falungong i flera fall beskrivit hur man fått fler människor att lämna partiet än som ursprungligen var medlemmar (Kinas kommunistparti har drygt 80 miljoner medlemmar och fler ska ha gått ur). Man har också Shenyun-teatern som åker runt och spelar en form av motsvarighet till kommunistpartiets revolutionära operor, där de onda slavägarna/kapitalisterna bytts ut mot kommunistpartiet. Dessutom finns tidningarna Dayuanji (kinesiska) och Epoch Times (flera språk) som är nyhetstidningar men tyngdpunkt på Falungong-relaterade nyheter, samt TV-stationen NTDTV (New Tang Dynasty TV).

4) Påståenden om övernaturliga fenomen som skadat partiet eller visar på dess omedelbara undergång.

Just (4) är intressant för att denna form av propaganda framförallt sprids till en kinesisk-talande publik. Om man exempelvis går till valfri kinesisk ambassad i något västland och ser Falungong-anhängare som protesterar utanför kommer de troligen att presentera material från kategorierna 1-3 ovan på det lokala språket, men material från 4 bara på kinesiska. Anledningen till detta är troligen att det sistnämnda materialet helt enkelt inte fungerar i väst - det bygger mycket på lokala sägner av olika slag och kan säkert övertyga lokalbor av det skälet, men verkar mest besynnerligt för utomstående. Min favorit är klippan som bevisar att kommunistpartiet kommer att förintas av “himlen” (dvs de överjordiska makterna i kinesisk mytologi):

Rubriken lyder “Kinas kommunistparti är dödsdömt  - en sten är bevis”. En lokal partifunktionär i Guizhou påstås ha hittat denna sten som ska ha tecknen “中国共产党亡” (Kinas kommunistparti är dödsdömt) på sig. Det finns flera former av ganska lustig kritik i denna text som jag inte ska gå in närmare på, men bl.a menar man att partiet förstört kinesisk kultur. Det roligaste är dock påståendet att händelser av detta slag ofta förekommit i Kinas historia för att visa olika dynastiers fall. Detta visar hur man bygger på lokal tradition för att propagera emot partiet.

Numera är inte Falungong lika mycket på tapeten som det var tidigare, och det är sällan man hör något om rörelsen vare sig i Kina eller västmedia som helhet. Däremot fortsätter den amerikanska gruppen ett enträget arbete för sin sak i olika kinesisk-talande områden, bl.a i Silicon Valley och New York. Informationskriget fortsätter men från att ursprungligen ha varit mer händelserikt verkar det nu mer ha antagit karaktären av skyttegravskrig.

Jag är svarta hål-skeptiker

Det har varit en hel del upphetsade skriverier om den senaste upptäckten av gravitationsvågor från två kolliderande svart hål. Med förbehållet att jag bara har gymnasiekunskaper i fysik (som dessutom ligger långt ned i minnesarkivet) och det mesta som skrivs i ämnet är populärvetenskap, men sin tendens att förvrida saker, så har jag i sig ingen anledning att tvivla på det hela. Men det är ganska lustigt sammanträffande att nyheten basunerades ut så nyligen, för precis några dagar innan detta hade jag funderat på att skriva just detta inlägg. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: jag är svarta hål-skeptiker. Av någon anledning har jag alltid undrat om just detta fenomen verkligen finns eller är en felaktig förståelse av data. Jag har förstås drömt om och omhuldat tanken på det hela och tycker saker som galaktiska svarta hål är häftiga. Men misstron har ändå funnits där och stört i bakgrunden.

Min anledning till misstro är egentligen samma som diverse mer ljusskygga skeptiker brukar anföra, nämligen att det är mainstream-uppfattningen som backas av mäktiga intressen. Fast min uppfattning har knorren att jag mer framförallt misstror hur populärvetenskapen beskriver det hela, och anför något slags auktoritetstro där Einstein, Stephen Hawking och t.om Neil deGrasse Tyson är stora namn. Auktoritetstro intresserar mig inte.

Min svarta hål-skepticism har nu fått sig en allvarlig knäck. Jag tvingas acceptera att detta fenomen existerar. För egen del tar jag dock detta något med en axelryckning, då jag inte har någon politisk eller religiös anledning att betvivla svarta hål, utan det hela är en rent estetisk fundering. Visst skulle de kunna vara någon form av vänsterkonspiration eller en "styggelse i Herrens ögon" men den kopplingen känns långsökt. Det finns helt enkelt inga mäktiga intressen som vill att svarta hål ska vara fejk, så inga lobbyorganisationer har startats och inga tyckare har uttalat sig i frågan. Själv noterar jag också med viss förnöjelse att frågan aldrig varit tillräckligt viktig för mig för att jag skulle drunkna i det rättshaveristiska träsket. Men det kanske kommer med någon annan fråga...

Några intryck av tidningen Dabiq

Trots att det finns så mycket information om IS på nätet är det förvånansvärt få stora mediagrupper som använder sig av det i sin rapportering. Innan jag fortsätter ska jag börja med att försvara det faktum att jag omnämner gruppen som IS och Islamiska Staten snarare än “Da’ish” (eller  “Da’esh”, en annan transkription), det sistnämnda en förkortning av organisationens arabiska namn som också kan verka lätt nedsättande. Jag har aldrig riktigt förstått poängen. Den vanligaste kritiken mot ett direkt användande av namnet (eller snarare översättningen av “al-Dawla al-Islamiyya”) är att det varken är frågan om islam eller en stat. På det kan jag bara svara att detsamma sagts om bl.a kommunister och socialister, men också att det är underligt att avkrävas att använda ett delvis nedgörande uttryck på ett språk man inte behärskar. Så Da’ish får vara, jag kommer att fortsätta kalla dem för Islamiska Staten.

För att återgå till media så ger IS ut en engelskspråkig tidning Dabiq, döpt efter en stad i Syrien där en av de sista striderna mellan de rättrogna muslimerna och “Roms trupper” ska stå. Tidningen är relativt välgjord och kommer ut oregelbundet med några månaders mellanrum. Nummer 12 (nummer 13 kom just ut och jag återkommer om det i ett kommande inlägg) kom ut efter attackerna i Paris och talar om “rättfärdigad terror” angående attackerna mot Paris och det ryska passagerarplanet. Alla bilder i detta inlägg kommer från olika nummer av tidningen.

Det ska böjas i tid!

Jag tycker ofta det är en säregen upplevelse att läsa islamiska texter på svenska och engelska eftersom de blandar in en massa arabiska uttryck titt som tätt. Egentligen är det inte märkligare än att kristendomen haft ett enormt inflytande på exempelvis svenska och engelska, men det är en förändring som det vuxit så mycket mossa på att den känns som en naturlig del av språket. Eftersom jag är relativt ny med islamiska texter blir det en hel del sökande i lexikon. Bl.a får man reda på att Syriens president Assad är en “taghut” (otrogen), man ger “bay’ah” till “khalifah” (dvs kalifen), shia-muslimer är “rafidah” (“förnekare” av den korrekta muslimska ledningen), syndare är “murtadd” osv (men Lars Vilks är av någon anledning en “kafir”). Förutom detta varnas det i tid och otid för “shirk”, något som jag inte behövde ett lexikon för att förstå att det var extremt dåligt, men mer konkret syftar det på månggudadyrkan. Eftersom texterna formligen är pepprade med uttryck av det här slaget gör man bäst i att läsa en artikel som övning innan man verkligen kommer in i det hela.

När man väl gjort det märker man ganska snart att IS är precis som vilken annan extrem gruppering som helst, dvs den verkar hata ideologiskt närliggande grupperingar mest. I flera nummer har det varit en följetång om Al-Qaidas organisation och strategi i området, och man kan förstå att de på något sätt är avfällingar, men bortsett från att driva med den nuvarande ledaren Zawahiri och hans allierade riktas det ganska lite teologisk kritik mot gruppen. Den kritiken är retoriskt artilleri som man istället använder mot shia-muslimerna, framförallt Iran och dess religiösa ledning. Magasinets skribenter tyckte illa om den tidigare ledaren Ahmadinejad och visar honom bl.a i en karikatyr som om han vore i maskopi med judarna, en relativ vanlig beskyllning bland fundamentalistiska muslimer (vilket är mer än lagom absurt eftersom Iran gått i bräschen med antisemitiska påståenden, men kanske de inte går långt nog ens för IS).

Ahmadinejad samspråkar med en man i hatt

Förutom detta delar man ett drag med Westboro Baptist Church, vilket är den överdrivet triumfatoriska och hånfulla inställningen till dödsoffer på den andra sidan. Det talas om orent blod, fega korsfarare osv, men definitionen av korsfarare verkar vara väldigt vid och inkludera vilken västerlänning som helst som råkat förirra sig in i IS territorium. Listor på avrättad gisslan återkommer titt som tätt, och man har en artikel om den jordanske piloten (givetvis kallas han “murtadd”) som brändes ihjäl levande.

Vidare förekommer flera triumfatoriska artiklar om diverse former av kulturarv man förstört och även här visar man, i samma Westboro-stil, ett slags nöjdhet över all ilska från de otrogna:

“They entered the ruins of the ancient Assyrians in Wilāyat Nīnawā and demolished their statues, sculptures, and engravings of idols and kings. This caused an outcry from the enemies of the Islamic State, who were furious at losing a “treasured heritage.” The mujāhidīn, however, were not the least bit concerned about the feelings and sen ments of the kuffār, just as Ibrāhīm was not concerned about the feelings and sentiments of his people when he destroyed their idols.” [nummer 8, s. 22]

Ett märkligt inslag i tidningen är essäer av en John Cantlie, som antingen berättar hur underbart det är i Islamiska Staten eller om hur dåligt det är i västvärlden. Cantlie ska ha kidnappats i Syrien år 2012 och sedan arbetat i IS tjänst. Här dras tankarna närmast till Nordkorea och Kim Jong-il när den sistnämnde kidnappade en sydkoreansk regissör för att filma Pulgasari.

De mer absurda budskapen uppvägs på något sätt av den stora vardagligheten i de lektioner som ges i varje nummer om hur man ska vara en god muslim, som bl.a föga förvånande beskriver hur en god kvinnas roll är att föda barn som sedan blir “lejon”, dvs jihadister. I vissa andra fall krävs dock att man läser texten för att förstå vad en viss bild syftar till - bl.a såg jag en bild på en man med huva på en flygplats och misstänkte att det var något slags uppmaning till terror, men texten löd bara “Abandon the lands of Shirk”, så det kan lika gärna ha varit vilket stock photo som helst.

Jag kan inte riktigt komma ifrån den rent visuella upplevelsen av att läsa Dabiq. Förutom de absurda budskapen och de ibland lustiga karikatyrerna är det ändå bilderna på de enskilda IS-medlemmarna som dröjer sig kvar mest. Titta exempelvis på bilden nedan. Skulle du tro att det här gänget vore beredda att hugga huvudet av vem som helst? Jag har i alla fall svårt att tro det.

Och när jag såg den här jihadistiska versionen av Herreys insåg jag nog att det var dags att lägga Dabiq ifrån sig. Man klarar bara så många psykedeliska saker per dag:

Jag kommer definitivt att återkomma till denna tidskrift, men för närvarande nöjer jag mig med att ställa en fråga - skulle du köpa en begagnad bil av dessa män?

Ny världsordning

Jag försöker hålla mig ajour med konspirationsteorier men min bandvidd är inte stor nog. Den här amerikanska sajten är en av de senaste jag hittat - det verkar först som en ilsken republikansk sajt i största allmänhet, men det finns också ett antisemitiskt drag kombinerat med Putin-sympatier. Just det sistnämnda är rätt vanligt inom radikal höger men i USA kompliceras alltid bilden av synen på frihet och konstitutionen.

Tills jag kan "figure out what's going on", för att låna ett citat av Trump, så ber jag gärna om hjälp att identifiera gruppen bakom:

http://www.tomatobubble.com/libtards.html