Med sten som bevis - om informationskriget mellan Kinas regering och Falungong

Våren 1998 bodde jag ett tag med en kinesisk familj i Peking och blev då introducerad till en qigong-metod vid namn Yuanjigong. Deras symbol var en s.k. taijitu, eller “yin-yang-symbol” som den är känd i väst, med den extra detaljen att det var en fylld cirkel i mitten som indikerade ett slags dynamik den ursprungliga symbolen saknade - om man övade Yuanjigong skulle ens egna energier på något sätt ge upphov till en liknande utveckling. Jag minns inte exakt vad förklaringen var, men jag blev inbjuden till ett möte där en av deras högsta ledare skulle delta, och man skulle också “inviga” mig i det hela och öppna ett energicenter i huvudet. Vid den här tiden var jag eld och lågor över allt som kunde göra att jag kom in i det kinesiska samhället, så jag tackade förstås ja och var lite spänd inför om det verkligen kunde ligga någonting i det hela.

När jag sedan deltog på mötet visade det sig att det var jag som ensam utlänning och närmare ett hundratal pensionärer. Min kinesiska vid denna tidpunkt var hyfsad men jag hade fortfarande svårt för teoretiska utläggningar, så åtskilligt gick mig förbi, men föredragen var ändå ganska enkla teoretiskt sett. Mamman i familjen, som introducerat mig till det hela, trodde stenhårt på Yuanjigongs förklaring av verkligheten. “Vetenskapsmän använder våra teorier i sin forskning” sade hon och påpekade också att Yuanjigong helt enkelt var bäst. Det fanns en del andra läror men de var sådär, och en som jag absolut skulle undvika, Falungong. Falungong trodde på saker som inte fanns, förklarade hon.

På eftermiddagen när det var dags för ceremonin fick jag ställa mig längst fram tillsammans med drygt 20 andra personer medan mästaren gick runt och “invigde” folk. Han kom fram till mig, knackade på mitt huvud och sade åt mig att sätta mig och meditera. Jag kände ingenting. Meditationen pågick i drygt 40 minuter. Efteråt fick vi berätta vad vi kände. Jag sade att jag kände mig lugnare och detta togs som intäkt för att energiöppningen hade fungerat. Dessutom hade jag en dålig mage vilket berodde på att energierna i min kropp hade balanserats. Jag tror dock att det sistnämnda mer berodde på något jag ätit.

Kritiken mot Falungong gjorde mig intresserad. Vad stod de egentligen för? En dag när jag var på väg hem från skolan fick jag se en grupp människor som stod och gjorde yoga-liknande rörelser i en park, och stannade för att titta. En man kom fram med ett flygblad så jag stoppade på mig det och åkte till en plats i närheten för att läsa igenom det i lugn och ro. Det stod bl.a följande:

Li Hongzhi

- Om det är svårt att meditera ska man be till Falungongs ledare Li Hongzhi, exempelvis med “skydda mig, mästare”.

- Li Hongzhi är en form av högre väsen som placerar en falun, en form av andligt hjul, i ens mage om man börjar öva enligt Falungong. Hjulet tar bort onda influenser genom att snurra motsols (eller om det var medsols, jag minns inte) och för in goda influenser genom att snurra i andra riktningen. Detta fortsätter sedan 24 timmar om dygnet.

- Saker som stör meditationen är demoniska influenser och kan tas bort genom att be till Li Hongzhi.

Det förekom också en hel del beskrivningar av hur underbar Li var. Jag hade visserligen tyckt Yuanjigong var aningen knasigt men det här var ännu tokigare, vilket förstås gjorde det intressant, men i mitt stilla sinne kunde jag bara tänka: Tron I på detta?

Under hösten 1998 började en del människor kritisera Falungong och jag fick intrycket av att en del ville stoppa organisationen. I början av 1999 inträffade så en händelse som i någon mån blev fröet till rörelsens undergång - man beslöt sig för att protestera mot vad man uppfattade som negativ publicitet. Drygt 10000 Falungong-anhängare, framförallt gamla tanter, ställde sig utanför Zhongnanhai, där de kinesiska ledarna bor, och genomförde en tyst protest. Tydligen tog de säkerhetspolisen helt på sängen och det kan inte ha varit särskilt populärt på högre ort, men det var ingen omedelbar reaktion från partiets sida, i alla fall inte under våren.

Den tjugonde juli 1999 sattes dock helt plötsligt en våldsam kampanj igång där man förbjöd Falungong och visade daglig propaganda om dess hemskhet på TV. Jag tyckte förstås rörelsen var knasig men mycket i propagandakampanjen kändes krystat och inte särskilt mycket mer trovärdigt. Efter den massiva propagandan övertygades de flesta att rörelsen var fruktansvärt hemsk och snart skulle orsaka Kinas undergång om det inte varit för statens rediga ingripande. Rörelsen kämpade emot på olika sätt men efter att några anhängare bränt sig själva till döds på Himmelska Fridens Torg (vilket rörelsen själv påstår är en bluff, genom att visa exempel på felaktigt skurna bilder och liknande) vände opinionen mot Falungong. Sedan har den fört en ganska tynande tillvaro i Kina. Det intressanta är dock att den slagit rot i USA och här bedriver ett slags informationskrig mot kommunistpartiet. Detta sker på flera fronter:

1) En kampanj för mänskliga rättigheter. Förutom en hel del belagda fall av förföljelse påstår man också, mer kontroversiellt, att kinesiska myndigheter tar organ från utövare av Falungong.

2) Beskrivningar av hur det kinesiska samhället degenererat moraliskt men att Falungong-anhängare gör idel goda gärningar. Det är ett slags Det Bästa eller Vakttornet med artiklar om glada medlemmar som lever goda liv.

NTDTV:s logo

3) Rörelser för att aktivt stoppa eller kritisera kommunistpartiet. Bl.a finns rörelsen Tuidang (ordagrannt: lämna partiet) där man kan få information om hur hemskt partiet är och skriva under att man ägnar gå ur. Just den här delen är ganska märklig eftersom Falungong i flera fall beskrivit hur man fått fler människor att lämna partiet än som ursprungligen var medlemmar (Kinas kommunistparti har drygt 80 miljoner medlemmar och fler ska ha gått ur). Man har också Shenyun-teatern som åker runt och spelar en form av motsvarighet till kommunistpartiets revolutionära operor, där de onda slavägarna/kapitalisterna bytts ut mot kommunistpartiet. Dessutom finns tidningarna Dayuanji (kinesiska) och Epoch Times (flera språk) som är nyhetstidningar men tyngdpunkt på Falungong-relaterade nyheter, samt TV-stationen NTDTV (New Tang Dynasty TV).

4) Påståenden om övernaturliga fenomen som skadat partiet eller visar på dess omedelbara undergång.

Just (4) är intressant för att denna form av propaganda framförallt sprids till en kinesisk-talande publik. Om man exempelvis går till valfri kinesisk ambassad i något västland och ser Falungong-anhängare som protesterar utanför kommer de troligen att presentera material från kategorierna 1-3 ovan på det lokala språket, men material från 4 bara på kinesiska. Anledningen till detta är troligen att det sistnämnda materialet helt enkelt inte fungerar i väst - det bygger mycket på lokala sägner av olika slag och kan säkert övertyga lokalbor av det skälet, men verkar mest besynnerligt för utomstående. Min favorit är klippan som bevisar att kommunistpartiet kommer att förintas av “himlen” (dvs de överjordiska makterna i kinesisk mytologi):

Rubriken lyder “Kinas kommunistparti är dödsdömt  - en sten är bevis”. En lokal partifunktionär i Guizhou påstås ha hittat denna sten som ska ha tecknen “中国共产党亡” (Kinas kommunistparti är dödsdömt) på sig. Det finns flera former av ganska lustig kritik i denna text som jag inte ska gå in närmare på, men bl.a menar man att partiet förstört kinesisk kultur. Det roligaste är dock påståendet att händelser av detta slag ofta förekommit i Kinas historia för att visa olika dynastiers fall. Detta visar hur man bygger på lokal tradition för att propagera emot partiet.

Numera är inte Falungong lika mycket på tapeten som det var tidigare, och det är sällan man hör något om rörelsen vare sig i Kina eller västmedia som helhet. Däremot fortsätter den amerikanska gruppen ett enträget arbete för sin sak i olika kinesisk-talande områden, bl.a i Silicon Valley och New York. Informationskriget fortsätter men från att ursprungligen ha varit mer händelserikt verkar det nu mer ha antagit karaktären av skyttegravskrig.

Jag är svarta hål-skeptiker

Det har varit en hel del upphetsade skriverier om den senaste upptäckten av gravitationsvågor från två kolliderande svart hål. Med förbehållet att jag bara har gymnasiekunskaper i fysik (som dessutom ligger långt ned i minnesarkivet) och det mesta som skrivs i ämnet är populärvetenskap, men sin tendens att förvrida saker, så har jag i sig ingen anledning att tvivla på det hela. Men det är ganska lustigt sammanträffande att nyheten basunerades ut så nyligen, för precis några dagar innan detta hade jag funderat på att skriva just detta inlägg. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: jag är svarta hål-skeptiker. Av någon anledning har jag alltid undrat om just detta fenomen verkligen finns eller är en felaktig förståelse av data. Jag har förstås drömt om och omhuldat tanken på det hela och tycker saker som galaktiska svarta hål är häftiga. Men misstron har ändå funnits där och stört i bakgrunden.

Min anledning till misstro är egentligen samma som diverse mer ljusskygga skeptiker brukar anföra, nämligen att det är mainstream-uppfattningen som backas av mäktiga intressen. Fast min uppfattning har knorren att jag mer framförallt misstror hur populärvetenskapen beskriver det hela, och anför något slags auktoritetstro där Einstein, Stephen Hawking och t.om Neil deGrasse Tyson är stora namn. Auktoritetstro intresserar mig inte.

Min svarta hål-skepticism har nu fått sig en allvarlig knäck. Jag tvingas acceptera att detta fenomen existerar. För egen del tar jag dock detta något med en axelryckning, då jag inte har någon politisk eller religiös anledning att betvivla svarta hål, utan det hela är en rent estetisk fundering. Visst skulle de kunna vara någon form av vänsterkonspiration eller en "styggelse i Herrens ögon" men den kopplingen känns långsökt. Det finns helt enkelt inga mäktiga intressen som vill att svarta hål ska vara fejk, så inga lobbyorganisationer har startats och inga tyckare har uttalat sig i frågan. Själv noterar jag också med viss förnöjelse att frågan aldrig varit tillräckligt viktig för mig för att jag skulle drunkna i det rättshaveristiska träsket. Men det kanske kommer med någon annan fråga...

Några intryck av tidningen Dabiq

Trots att det finns så mycket information om IS på nätet är det förvånansvärt få stora mediagrupper som använder sig av det i sin rapportering. Innan jag fortsätter ska jag börja med att försvara det faktum att jag omnämner gruppen som IS och Islamiska Staten snarare än “Da’ish” (eller  “Da’esh”, en annan transkription), det sistnämnda en förkortning av organisationens arabiska namn som också kan verka lätt nedsättande. Jag har aldrig riktigt förstått poängen. Den vanligaste kritiken mot ett direkt användande av namnet (eller snarare översättningen av “al-Dawla al-Islamiyya”) är att det varken är frågan om islam eller en stat. På det kan jag bara svara att detsamma sagts om bl.a kommunister och socialister, men också att det är underligt att avkrävas att använda ett delvis nedgörande uttryck på ett språk man inte behärskar. Så Da’ish får vara, jag kommer att fortsätta kalla dem för Islamiska Staten.

För att återgå till media så ger IS ut en engelskspråkig tidning Dabiq, döpt efter en stad i Syrien där en av de sista striderna mellan de rättrogna muslimerna och “Roms trupper” ska stå. Tidningen är relativt välgjord och kommer ut oregelbundet med några månaders mellanrum. Nummer 12 (nummer 13 kom just ut och jag återkommer om det i ett kommande inlägg) kom ut efter attackerna i Paris och talar om “rättfärdigad terror” angående attackerna mot Paris och det ryska passagerarplanet. Alla bilder i detta inlägg kommer från olika nummer av tidningen.

Det ska böjas i tid!

Jag tycker ofta det är en säregen upplevelse att läsa islamiska texter på svenska och engelska eftersom de blandar in en massa arabiska uttryck titt som tätt. Egentligen är det inte märkligare än att kristendomen haft ett enormt inflytande på exempelvis svenska och engelska, men det är en förändring som det vuxit så mycket mossa på att den känns som en naturlig del av språket. Eftersom jag är relativt ny med islamiska texter blir det en hel del sökande i lexikon. Bl.a får man reda på att Syriens president Assad är en “taghut” (otrogen), man ger “bay’ah” till “khalifah” (dvs kalifen), shia-muslimer är “rafidah” (“förnekare” av den korrekta muslimska ledningen), syndare är “murtadd” osv (men Lars Vilks är av någon anledning en “kafir”). Förutom detta varnas det i tid och otid för “shirk”, något som jag inte behövde ett lexikon för att förstå att det var extremt dåligt, men mer konkret syftar det på månggudadyrkan. Eftersom texterna formligen är pepprade med uttryck av det här slaget gör man bäst i att läsa en artikel som övning innan man verkligen kommer in i det hela.

När man väl gjort det märker man ganska snart att IS är precis som vilken annan extrem gruppering som helst, dvs den verkar hata ideologiskt närliggande grupperingar mest. I flera nummer har det varit en följetång om Al-Qaidas organisation och strategi i området, och man kan förstå att de på något sätt är avfällingar, men bortsett från att driva med den nuvarande ledaren Zawahiri och hans allierade riktas det ganska lite teologisk kritik mot gruppen. Den kritiken är retoriskt artilleri som man istället använder mot shia-muslimerna, framförallt Iran och dess religiösa ledning. Magasinets skribenter tyckte illa om den tidigare ledaren Ahmadinejad och visar honom bl.a i en karikatyr som om han vore i maskopi med judarna, en relativ vanlig beskyllning bland fundamentalistiska muslimer (vilket är mer än lagom absurt eftersom Iran gått i bräschen med antisemitiska påståenden, men kanske de inte går långt nog ens för IS).

Ahmadinejad samspråkar med en man i hatt

Förutom detta delar man ett drag med Westboro Baptist Church, vilket är den överdrivet triumfatoriska och hånfulla inställningen till dödsoffer på den andra sidan. Det talas om orent blod, fega korsfarare osv, men definitionen av korsfarare verkar vara väldigt vid och inkludera vilken västerlänning som helst som råkat förirra sig in i IS territorium. Listor på avrättad gisslan återkommer titt som tätt, och man har en artikel om den jordanske piloten (givetvis kallas han “murtadd”) som brändes ihjäl levande.

Vidare förekommer flera triumfatoriska artiklar om diverse former av kulturarv man förstört och även här visar man, i samma Westboro-stil, ett slags nöjdhet över all ilska från de otrogna:

“They entered the ruins of the ancient Assyrians in Wilāyat Nīnawā and demolished their statues, sculptures, and engravings of idols and kings. This caused an outcry from the enemies of the Islamic State, who were furious at losing a “treasured heritage.” The mujāhidīn, however, were not the least bit concerned about the feelings and sen ments of the kuffār, just as Ibrāhīm was not concerned about the feelings and sentiments of his people when he destroyed their idols.” [nummer 8, s. 22]

Ett märkligt inslag i tidningen är essäer av en John Cantlie, som antingen berättar hur underbart det är i Islamiska Staten eller om hur dåligt det är i västvärlden. Cantlie ska ha kidnappats i Syrien år 2012 och sedan arbetat i IS tjänst. Här dras tankarna närmast till Nordkorea och Kim Jong-il när den sistnämnde kidnappade en sydkoreansk regissör för att filma Pulgasari.

De mer absurda budskapen uppvägs på något sätt av den stora vardagligheten i de lektioner som ges i varje nummer om hur man ska vara en god muslim, som bl.a föga förvånande beskriver hur en god kvinnas roll är att föda barn som sedan blir “lejon”, dvs jihadister. I vissa andra fall krävs dock att man läser texten för att förstå vad en viss bild syftar till - bl.a såg jag en bild på en man med huva på en flygplats och misstänkte att det var något slags uppmaning till terror, men texten löd bara “Abandon the lands of Shirk”, så det kan lika gärna ha varit vilket stock photo som helst.

Jag kan inte riktigt komma ifrån den rent visuella upplevelsen av att läsa Dabiq. Förutom de absurda budskapen och de ibland lustiga karikatyrerna är det ändå bilderna på de enskilda IS-medlemmarna som dröjer sig kvar mest. Titta exempelvis på bilden nedan. Skulle du tro att det här gänget vore beredda att hugga huvudet av vem som helst? Jag har i alla fall svårt att tro det.

Och när jag såg den här jihadistiska versionen av Herreys insåg jag nog att det var dags att lägga Dabiq ifrån sig. Man klarar bara så många psykedeliska saker per dag:

Jag kommer definitivt att återkomma till denna tidskrift, men för närvarande nöjer jag mig med att ställa en fråga - skulle du köpa en begagnad bil av dessa män?

Ny världsordning

Jag försöker hålla mig ajour med konspirationsteorier men min bandvidd är inte stor nog. Den här amerikanska sajten är en av de senaste jag hittat - det verkar först som en ilsken republikansk sajt i största allmänhet, men det finns också ett antisemitiskt drag kombinerat med Putin-sympatier. Just det sistnämnda är rätt vanligt inom radikal höger men i USA kompliceras alltid bilden av synen på frihet och konstitutionen.

Tills jag kan "figure out what's going on", för att låna ett citat av Trump, så ber jag gärna om hjälp att identifiera gruppen bakom:

http://www.tomatobubble.com/libtards.html

Mitt försök att få kontakt med Nordkoreas ambassad

Roligare än så här blir det inte.

Innan jag skriver om intrycken av att läsa några nummer av IS tidning Dabiq blir det dags för något lättsammare, nämligen när jag försökte få kontakt med Nordkoreas ambassad i Peking. Det visade sig inte vara alldeles enkelt.

År 2001 hade jag en dag en ledig eftermiddag och satte mig på ett kafé nere i centrala Peking med en bok. Det måste ha varit mitt i sommaren och normalt brukade jag inte företa några längre promenader i hettan, men helt plötsligt kom jag på att 1) jag ju faktiskt är ganska nära ett av ambassadkvarteren (Sanlitun) och 2) att man då rimligtvis borde kunna få sig lite nordkoreansk propaganda till livs. Idén var att jag skulle promenera över till deras ambassad, hämta/köpa några pamfletter och sedan gå tillbaka till kaféet.

Först gällde det att hitta ambassaden. Det var inte så svårt. En vakt vid en annan ambassad meddelade mig att Nordkoreas ambassad låg längst in i en av gränderna så jag styrde kosan dit. Det är en ganska märklig vandring - ambassaderna ligger alla vägg i vägg med stora murar eller staket runt, och i stort sett alla har vakter. Vakternas syfte är, förutom att erbjuda någon form av skydd, också att se till att människor inte smiter in på exempelvis något västlands ambassad och försöker få politisk asyl.

När jag kom fram till det som var Nordkoreas ambassad noterade jag att det bara var en stor, öppen grind utan vakter. Det kändes onekligen märkligt, speciellt med tanke på allt vad man hört om landet. Öppna dörrens politik? Jag stod och tittade ett tag innan jag gick igenom grinden och började gå de drygt 30 meterna fram till entrén.

Jag hade inte kommit så långt innan en tant plötsligt kom springande och ropade något på koreanska. Hon verkade inte arg utan bara förvånad. På det sätt som är brukligt i östasiatiska länder tog hon mig i handen och ledde mig rätt, vilket i detta fall var till en telefon vid det lilla hus hon hade suttit i. Jag lyfte luren.

I andra änden frågade en röst på knackig engelska vad jag hade för ärende. Vi lyckades inte få mycket kommunikation gjord så jag provade att byta till kinesiska, vilket gick aningen bättre. När kommunikationen väl var upprättad kom så frågan om ärende igen.

- Jo, jag skulle vilja ha lite informationsmaterial, sade jag.
- Informationsmaterial?
- Ja.
- Vilken form av informationsmaterial?
- Exempelvis om Kim Il Sung och Kim Jong-il.
- Informationsmaterial om Kim Jong-il?
- Ja.
- Var är du ifrån?
- Sverige.
- Vilken enhet är du vid? [I Nordkorea och Kina, till viss del, tillhör människor fortfarande arbetsenheter]
- En privatskola. [Jag var engelskalärare vid denna tidpunkt]
- Informationsmaterial om Kim Jong-il, sade du?
- Ja.
- Och din enhet är en privatskola?
- Ja.
- Och du är från Sverige?

Så här höll det på åtminstone tre gånger till, men nu började jag tröttna, så jag sade:

- Alltså, jag ville bara ha lite informationsmaterial. Har ni något att ge mig, eller något till salu?
- Nej, vi säljer inte eller delar ut någonting.
- Då får jag be om ursäkt att jag störde.

Och så var det med det. Jag lade på luren och gav telefonen till tanten, som verkade förstå hur det hela hade gått. Jag tog avsked och gick därifrån. På väg ut från ambassaden noterade jag att Iraks ambassad låg i närheten, med diverse bilder på Saddam Hussein utanför. Jag ville dock inte bli besviken en gång till så jag struntade i att gå in där, och jag har inte gjort några fler försök att få kontakt med nordkoreanska myndigheter.

Församlingen som Gud glömde?

Min inkörsport i organisationer som jag lätt eufemistiskt kallar “icke mainstream” måste utan tvekan ha varit Livets Ord. Bara några mil från där jag växte upp etablerades sig på 80-talet en fundamentalistisk kyrka av senaste amerikanska snitt som verkade allmänt, ska vi säga, knäpp. Jag vet inte varför jag reagerade som jag gjorde, men jag blev eld och lågor över denna grupp och deras karismatiske predikant Ulf Ekman. En kompis till en av mina bröder fick en prenumeration av deras dåvarande tidning Magasinet i present, och jag läste varje nummer med stort intresse. Dels roades jag förstås av de mer bisarra inslagen i deras teologi (och hur det de tyckte skilde sig från majoritetssamhället), dels insåg jag att mediabilden av organisationen var tämligen missvisande. Just det sistnämnda verkar sedan ha blivit lite av en röd tråd i mitt liv, när jag bott i Kina och USA och sett hur rapporteringen ofta varit tämligen vinklad.

Ulf Ekman - blev katolik. Robert Ekh - syndade.

Livets Ord på mitten av 90-talet var en församling i krig mot den sekulariserade världen. Satans bockfot kunde anas i varje hörn. Homosexuellas rätt att gifta sig var första steget mot Sodom och Gomorra, och vi vet ju alla vad Herren gjorde med de städerna. Frimurare var en ondskefull gruppering som försökte erövra alla maktpositioner i samhället och därifrån sprida ockultism. Vad muslimer var ute efter behöver knappast någon längre beskrivning, och mormonerna fick också en rejäl skopa av sleven. Men en av de grupperingar man skrev mest ilsket om var katolska kyrkan. Livets Ords andlige ledare, om man nu kan tala om en sådan, Sten Nilsson, beskrev föraktfullt hur katolska kyrkan tillbad en gud gjort i ett bageri, hur de egentligen dyrkade modergudinnan och t.om ockulta ritualer som skulle ha förekomma i katolska kyrkans hägn. Jag kan inte dra mig till minnes att det förekom ett nummer där kyrkan inte kritiserades. Det var ingen tvekan om vad skökan i Uppenbarelseboken syftade till. Överhuvudtaget var det ingen tvekan om att en väldig massa delar av Bibeln inte delade denna hemska kyrkas doktriner.

Det är i detta ljus jag ser Ulf Ekmans konversion till katolicismen. Nu har jag i och för sig inte följt Livets Ord i över ett decennium så det är möjligt att den interna ideologin förändrats en hel del, men hans besked följdes ändå av en stark reaktion. Det talades t.om om sorgearbete från en del, så det kan inte ha varit något positivt besked. Att Ulf själv hade ändrats en hel del var ganska tydligt men det var säkerligen ändå en chock för många när de ställdes inför fullbordat faktum.

Samma år som Ulf Ekman lämnade Livets Ord inträffade nästa kalldusch för dem - andrepastor Robert Ekh, som varit en mycket viktig ideolog och bl.a lett församlingens familjeenhet, visade sig ha haft en utomäktenskaplig förbindelse och avgick som pastor. Sedan flyttade han utomlands för att bo med sin nya kärlek och fortsatte att få en väl tilltagen pension från församlingen. Jag vet inte hur man som församlingsmedlem upplever det hela, men särskilt trosstärkande kan det knappast vara. Om Livets Ord är en grupp i kris vet jag inte, men kanske har luften till slut gått ur dem. Kanske har helt enkelt Gud övergett dem?

David Jacobs och hotet utifrån

Jag tycker uppriktigt synd om David Jacobs. Människor med ovanliga trossatser skadar normalt andra mer än sig själva, speciellt om de har karismatiska drag, men i Jacobs fall torde det framförallt vara han själv som lider. Han är nämligen övertygad om att jorden snart står inför ett utomjordiskt maktövertagande som kommer att leda till att stora delar av mänskligheten troligen utrotas och resten förslavas i ett hierarkiskt och bokstavligen omänskligt samhälle. Allt detta går att läsa i boken “The Threat: Revealing the Secret Alien Agenda” (1998), den tredje boken från hans penna och den som går längst i att formulera en teori för ett utomjordiskt samhälle och dess sociala strukturer.

Jacobs var till yrket historiker vid Temple University innan han nyligen gick i pension, och tycks ha skött sitt yrke utan vidare kontroverser trots de minst sagt fantastiska påståenden han gör i sina böcker. Under flera decennier har han hypnotiserat människor med minnen av att ha blivit kidnappade av utomjordiska varelser (de nu klassiska figurerna med stora svarta ögon och överdimensionerade huvuden) och till skillnad från många andra i genren är han säker på att de har ett ondskefullt syfte, eller åtminstone ett som inte är till gagn för mänskligheten. Han har dragit sina slutsatser genom att pussla ihop diverse vittnesmål.

Vad utomjordingarna håller på med, enligt Jacobs, är att långsamt och metodiskt föda upp en grupp hybrider, kombinationer av människor och utomjordingar som har de starka dragen hos båda - människornas känslor och utomjordingarnas telepati. När hybriderna blivit tillräckligt många kommer de att infiltrera samhället och sätta igång “vändpunkten” (the turning), en process där utomjordingarna kommer ut ur skuggorna och tar över jorden. Vad som exakt kommer att ske är oklart, men år 1998 menade Jacobs att tidpunkten för detta gruvliga öde var allt mellan 5 år och 3 generationer. Det har nu gått 17 år sedan förutsägelsen gjordes.

Vad som fascinerar mig med Jacobs teorier är att de kan användas för att förklara i stort sett alla märkliga, till synes ockulta fenomen. Astralprojektion är enligt Jacobs helt enkelt ett bortförande av utomjordingar som felaktigt tolkas som att man är utanför kroppen. Spöken är feltolkningar av utomjordingar. Poltergeistfenomen, ljus och andra märkligheter är alla uttryckt för utomjordisk teknologi. Och vad UFO:n är är förstås ingen överraskning i Jacobs värld.

Vidare har han byggt en mycket sammanhängande beskrivning av den utomjordiska världen, nästan i stil med en s.k. conworld, dvs en fantasivärld skapad av entusiaster med egna språk, kulturer etc. Jacobs beskrivning av hur en telepatisk värld skulle kunna fungera är faktiskt intressant i sig själv. Hans tes är att varelser med telepatisk förmåga skulle sakna individualitet. De skulle komma att skapa en form av gruppmedvetande där enskilda individer i princip skulle sakna större värde. Det är möjligt att jag inte känner SF-genren väl nog, men det känns som att få författare har gått så långt som Jacobs i sina spekulationer.

Jag funderar ibland på hur det är att vara Jacobs. I princip måste hans liv vara fyllt av paranoia. Kan han verkligen slappna av eller ta en öl i lugn och ro om han vet att nästa dag, eller rent av natten, kan vara den period när vändpunkten inträffar? Han har vid ett tillfälle sagt att tanken på att hans barn inte kommer att kunna förverkliga sina drömmar plågar honom. Det är onekligen förståeligt med de trossatserna.

Jacobs tycks inte ha reviderat sina teorier efter alla dessa år. Han fortsätter oförtröttligt att skriva om den mörka framtiden som väntar oss. Den senaste utgivna boken kom ut i år och heter “Walking Among Us - The Alien Plan to Control Humanity”.