Det Goda Samhället, del 2

Min fascination för bloggen Det Goda Samhället grundar sig på två saker - dels att jag tycks vara den enda som tycker att det mesta som skrivs på den bloggen är spritt språngande galet, och dels att så många jag känner gillar att dela saker från det som skrivs där. På sistone verkar det dock som om delandet har gått på sparlåga hos fler och fler, och inriktningen på bloggen tycks ha blivit snävare än tidigare - nu handlar det mest om att Mohammed Omar gillar SD (och Trump, verkar det som), och att Patrik Engellau fortsätter att skriva sina stream of consciousness-inlägg. Det finns dock ett intressant undantag - Lennart Bengtsson.

Bengtsson tar upp många viktiga saker. Svenskar måste känna stolthet. Invandringskatastrofen som drabbar Sverige måste stoppas. Det finns inget klimathot. Den svenska skolan är på väg utför (kanske mot en katastrof?) och, tja, det finns inget klimathot. Det är en ganska fascinerande världsbild som målas upp här - oron för Sveriges utarmning när PK-eliten och invandrarna tar över tycks långt värre än något den globala uppvärmningen skulle kunna orsaka.

Om jag inte misstagit mig på person så är Lennart Bengtsson en meteorolog som försökt publicera klimatskeptiska artiklar men blivit nekad av elaka peers och därmed hamnat i den vetenskapliga kylan, något som han löst genom att bli ilsken konspirationsteoretiker och därmed passa in bra på Det Goda Samhället. Nu har han alltså hittat ett forum att skriva av sig på och jag önskar honom all lycka till!

Trumpsympatisörer

I dagens värld är det väldigt lätt att med bara några klick ta sig in i vilken subkultur som helst, så när jag fick chansen kunde jag inte låta bli att gå igenom de fina bilderna i den här Trump-gruppen på Facebook. Nedan följer ett axplock från det som erbjöds. Framförallt utseendet på muren fascinerar mig - jag visste inte att den skulle ha en lätt asiatisk stil? Och Trumps plan är förvånansvärt litet, men så har han ju framställt sig som en man som vill spara på sistone.

Till vägs ände?

När Donald Trump blev vald till president i USA slöts på något sätt cirkeln - icke-mainstream har blivit mainstream. Det gör inte denna blogg meningslös, men det kräver en ny inriktning. På återseende!

Vapen i USA

En sak jag då och då funderat på är om Donald Trump är icke-mainstream. Åsiktsmässigt (i den mån det faktiskt går att urskönja åsikter som varar över 24 timmar) befinner han sig förstås långt från mittfåran i Sverige, men samtidigt tillhör han den grupp människor (i stil med Göran Greider och Per Gudmundson) som har tillgång till medieuppmärksamhet, så jag har hittills inte skrivit så mycket om Trump. Däremot finns det en del intressant att säga om hans följeslagare, vilket får bli ämnet för ett kommande inlägg.

Människor som stöder Trump tenderar också att vara för liberala vapenlagar. Låt oss titta på några exempel jag sett delade på Facebook på sistone.

Gruppen "Cold Dead Hands" är irriterad på att vissa överhuvudtaget påstår att det finns ett vapenproblem i USA. "How many people can we get to see this? You can be darn sure the media won't report the truth."



Tidningen National Review påpekar att många som är emot vapen tillhör vänsterfåran, och stöder massmord genom abort:



Någon kommenterar det på följande sätt: "This coming from the fema-nazi wearing the "I had an abortion" T-shirt. How many lives did you destroy with a suction hose? Or is that an assault hose....ahh semantics...lost to the liberal masses..." (Notera att "liberal" i USA betyder "vänster".)

Allen West, en konservativ kongressledamot i Florida, har delat följande (med lite patriotisk färgläggning):



Sidan Red State tar upp en punkt som varit ganska vanlig de senaste åren, nämligen att Obama inte använder orden "radikal islam" utan istället pratar om att skärpa vapenlagarna:

Obama Won’t Say ‘Islam’ But Goes Right To Gun Control In Pathetic Address To Nation #Orlando

Samma sida försöker också lägga tonvikten på den muslimska kopplingen i samband med den de senaste skjutningen:

FBI Interviews Another Member Of Orlando Terrorist’s Mosque In Connection With Attack

Bekämpa demoner med Kenneth Hagin

Kenneth Hagin

Jag fick en oväntad födelsedagspresent av en kollega, ett exemplar av Kenneth Hagins "Bible Answers to Man's Question on DEMONS - Volume 4 of the Satan, Demons, and Demon Possession Series." Författarens namn kändes bekant, så jag kollade upp det och insåg att mina minnen av Livets Ord har börjat blekna, för annars hade jag nog omedelbart blivit eld och lågor när jag såg boken. Hagin var nämligen grundaren av Word of Faith-rörelsen som Livets Ord bygger på, och även en del andra personer som varit på besök i Uppsala, däribland Lester Sumrall, passerar revy i boken. De som minns kontroverserna runt denna församling på slutet av 80-talet och början av 90-talet torde ha noterat att de mer extrema inslagen ofta var från USA, och efter att ha läst igenom detta häfte (28 sidor) förstår jag bättre vad intrycken beror på.

Lester Sumrall

Boken är underhållande nästan direkt. Efter att ha beskrivit varför ingen riktig kristen kan vara besatt av en demon, men däremot antastad (vilket ofta verkar vara lika obehagligt), beskriver Hagin utifrån sin egen erfarenhet att demonerna luktar. En del stinker dessutom:

"I'll tell you the truth - some of these spirits smell. The homosexual spirits smell the worst. I've walked into a room and have known there was somebody there with a homosexual spirit; and I have known who it was in."

Även om en hel del rättfärdigas med bibelcitat blir det dock snabbt tydligt att Hagin baserar nästan alla sina idéer på erfarenheter och hörsägen. En del förklaras inte alls, bl.a att en person bara kan vara besatt av en demon åt gången, så jag kan ändå tänka mig att andra fundamentalister skulle vara oense med författaren om en hel del.

En grupp Hagin knappast är ense med är mormonerna, och han förklarar att de ägs av Satan. Den sistnämnde har "rätt" att antasta eller rent av besätta människor som ger sig in på hans områden, så man kan bedöma en kyrkas renhet utifrån hur mycket spökerier som tilldrar sig på en viss plats. I en ren kristen kyrka händer inget sådant, och för att bevisa sin tes berättar Hagin om ett besök han och familjen gjorde på templet i Salt Lake City. Det hade kunnat sluta illa. Hagins son Ken får ett anfall och faller ihop på marken, men efter ett rättrådigt ingripande i Jesu namn blir han bra igen. Vi får då reda på att mormonkyrkan formligen kokar av onda religiösa andar, vilka t.om är värre än demoner som försöker få folk att begå äktenskapsbrott.

Efter denna lysande seger blir det glädje och gamman:

"We drove down the highway rejoicing over our victory."

Demon?

Sedan beskrivs den huvudsakliga strategin för att göra sig av med demoner. Det är relativt enkelt. Man måste ge dem order i Jesu namn, vad det än må vara, och inte vara rädd. Mer behövs inte. För att beskriva hur detta går till ges ett exempel där Hagin är på besök i en oinspirerad församling. Pastorer känner inte för att predika, och anledningen är förstås given. Författaren behöver inte mer än gå upp i predikstolen för att få en vision av den babianliknande demon som håller församlingen i schack, och han börjar befalla den att ge sig av. Flera gånger gör han misstaget att glömma säga "in the name of Jesus" efteråt, och demonen sitter kvar på platsen. Men när han insett hur viktigt det är ger han demonen order på order (i Jesu namn) tills den till slut springer ut från kyrkogården, tar sig vidare ned för gatan och till slut slinker in på en nattklubb.

Jag trodde att nattklubben skulle bli än mer av ett syndens näste än tidigare nu när man hade övernaturlig draghjälp, men istället brann den ned dagen efteråt. Outgrundliga äro även demonernas vägar.

Vissa inslag i boken känns något mer, ska vi säga, lömska. Mot slutet av boken berättas det om hur människor som har god kontakt med den Helige Ande kan se vad som håller på att drabba människor. I ett sammanhang predikar Hagin i en kyrka, och en ofrälst man kritiserar honom. Hagin ser för sin inre blick hur mannen faller ihop och dör, och detta sker bara några dagar efteråt. Även om det kanske inte är vad han försöker säga är det svårt att undgå uppfattningen att han lätt skulle kunna använda sådana här förtäckta hot mot motståndare, och en del av kritiken som riktades mot Livets Ord gick också ut på detta.

Sammanfattningsvis måste jag säga att jag nog underskattat demonbekämpning som litteraturform. Visserligen kommer "Bible Answers..." inte upp i samma höjder som Rebecca Browns "He Came To Set The Captives Free", men jag fick definitivt utbyte av att läsa den. Ett underlag av två böcker är kanske aningen glest men än så länge har jag inte läst en bok om demoner som varit tråkig. Så om du har lite tid över, slå dig ned på ett kafé med Hagins eller Rebeccas böcker och lär dig mer om demonernas spännande värld!

Lite mer om kinesisk nationalism

Kinas svartmålare

WeChat-gruppen "Den inre sanningen avslöjas", som jag nämnt tidigare, hade häromdagen ett inlägg som inkluderar så många olika komponenter av nationalistiskt tänkande att det nästan skulle kunna kallas fullständigt. Titeln är "Det här är vad som händer med besegrade folk. Alla invånare måste läsa!" (这就是亡国奴的下场，国人都要看！) och beskriver hur västvärlden lyckats i sitt uppsåt att splittra Mellanöstern och nu har siktet inställt på Kina.

Man börjar med konkreta exempel - Syriens inbördeskrig och flyktingström, avsättandet av Saddam i Irak, Gadaffis öde i Libyen och t.om Mubaraks avgång i Egypten. Tonen sätts redan i andra stycket:

"Kina borde vakna upp och inse hur USA och Europa ägnar sig att störta regeringar [i andra länder]. Bara om man har ett land kan man ha ett hem, och bara om man har ett hem kan man ha föräldrar och syskon. Nationens enighet beror på dig och mig..."

Sedan följer snärtiga beskrivningar av de olika ländernas predikament:

"Efter Saddams död hittades inga massförstörelsevapen, men idag är det ständiga explosioner, attentat och väpnade konflikter." 

"Då skändade folk Gadaffis lik - nu ångrar de sig säkert!" 

"Ledde Mubaraks avgång till att Egypten blev demokratiskt och harmoniskt? Blodet flyter nu i strida strömmar, och protesterna avlöser varandra dag efter dag. Är det här ett steg framåt eller bakåt för samhället? Är det det här Väst menar när man skränar om hur mänskliga rättigheter står över suveränitet, och om en civilisation byggd på universella värden?"

Detta leder förstås till följande:

"USA:s nya militära strategi siktar nu på Asien
och Stilla Havet"

"Alla kineser måste vara på sin vakt. De som råkar mest illa ut när tumult utbryter är vanligt folk. Låt dig inte utnyttjas av västerländska anti-kinesiska krafter för att bli en instabilitetsfaktor. Alla medborgare borde samlas i medvetandet om vikten av att värna nationens självbestämmande och territoriella integritet!"

Efter detta presenteras den riktiga anledningen till att Gadaffi föll:

"Gadaffi avsattes för att han försökte skapa en ny valutaunion i Afrika och skaka sig loss rån USA:s och Europas fjättrar och för att han gav oljekontrakten till de som hotar USA - Ryssland och Kina. Gadaffi löd inte jänkarna utan gick emot dem, vilket ledde till hans död."

Och sedan kopplas detta till Kina:

"Borde vi som kineser dra lärdomar av den libyska tragedin! [sic] Vi kan bara lita på fosterlandet, och oavsett om andra länder lovar oss guld och gröna skogar så kan de inte rädda oss. En förutsättning för att folket ska kunna vara fritt är att fosterlandet är starkt och stabilt!"

Men det finns femtekolonnare som försöker sabotera:

"Nuförtiden sprids allehanda rykten på mikrobloggar och WeChat som förtalar och attackerar GCD [kommunistpartiet]; det är inte bara enskilda åsikter utan det finns data som pekar på att det är systematiskt. Dessa (till synes) välavvägda hetstexter är absolut inte vad vanligt folk tycker, utan en medveten komplott från anti-kinesiska krafter i väst för att angripa Kina."

Sedan illustreras detta med en bild på de åtta arméerna som invaderade Kina på början av 1900-talet:

"De åtta förenade arméernas angrepp på Kina"

Som tur är finns dock en mäktig beskyddare:

"Vi står bakom Xi Jinping eftersom vi inte vill bli nästa Libyen. Eftersom flera av oss har erfarit naturkatastrofer, de tio årens olycka [kulturrevolutionen] och reformerna. Eftersom vi alla har sett hur vi under en generation gått från fattigdom till utveckling och välstånd." 

"Oavsett om de har höga eller låga positioner, eller hur rika eller fattiga de är, så vet alla innerst inne att bara Kommunistpartiet kan förena och leda landet. Visst har det då och då stått för felaktig politik som lett till dåliga eller oförutsedda resultat, men vi tror fortfarande att partiet kan förändra sig."

Jag skulle kunna fortsätta citera från detta inlägg, och efter detta följer en lång beskrivning av hur Xi Jinping, som både är hård som stål men samtidigt har ett ömt hjärta för det kinesiska folket, leder landet på rätt väg, men jag nöjer mig här och avslutar med att lägga in några av de fina bilder som pryder slutet:



 

Kinesiskt näthat

"Kina kan säga nej", utgiven 1994

Nationalism är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, inte i så mån att jag själv har känningar åt det hållet, utan för att jag att jag tycker det är fascinerande att människor känner väldigt starkt inför ett koncept som nationen. Alla nationalismer är olika, men de tycks alla ha det gemensamt att man tror på ett tänkt idylliskt urtillstånd där bundsförvanterna bodde tillsammans i harmoni samt att det finns diverse yttre fiender som vill krossa idyllen. Många nationalistiska filosofier baseras på historiska nederlag av olika slag och kinesisk nationalism är inget undantag. De flesta kinesiska nationalister räknar idyllen som relativt nära i tiden, närmare bestämt under Mao Zedongs styre, och räknar som sina främsta fiender USA och Japan. Som kuriosa kan nämnas att en av de första mer kända nationalistiska böckerna, "Kina kan säga nej", i stort sett enbart handlade om dekadensen i USA.

Även om det styrande kommunistpartiet ofta använder sig av nationalistisk retorik går de flesta nationalister inte i partiets ledband, utan har ofta rentav en negativ syn på regeringen, som de anser som alltför mjuk. Denna kritik har mildrats något under president Xi Jinping men finns hela tiden latent, och numera är det ofta det kinesiska utrikesdepartementet man riktar in sig på. Kinesisk nationalism är såtillvida också intressant i det att den är en de mer kritiska rösterna som faktiskt är tillåtna.

WeChat, eller Weixin som den heter på kinesiska, har etablerats som den huvudsakliga sociala plattformen i landet, och här finns förstås åtskilliga nationalistiska sidor. Min favorit på sistone har varit "真相内幕揭秘" (ungefär Den inre sanningen avslöjas) och på titeln skulle man kunna tro att det rör sig om en konspirationssida, men framförallt handlar det om ryktesartiklar och ideologiska stridsskrifter. Här är några rubriker från de senaste dagarna:

• Vem förstörde Mao Zedongs värld?
• Bara under Maos era fanns det så hederliga ämbetsmän
• Chockerande: Generalmajor i Befrielsearmén [Kinas armé] avslöjar tre amerikanska knep för att krossa Kina
• Dagens japanska porrstjärnor är framtiden för Kinas nätkändisar!
• Människor som älskar Mao Zedong är osjälviska, rena, moraliska och storslagna människor

Artikeln om japanska porrskådisar, för att ta ett exempel, beskriver först hur den japanska porrscenen ska ha utvecklats i stormsteg under den ekonomiska stagnation som drabbade landet på början av 80-talet, och sedan spreds över världen via internet. Hur det än är med den saken så noterar man sedan att allt fler kinesiska internetfenomen sprids via enskilda personer som publicerar videor. Artikelförfattarens slutkläm är upprörd:

"Framgångarna för japansk porr har inte räddat den japanska ekonomin, utan snarare förstört hela dess folk. Likt narkotika har den brutit ned detta folkslag och gjort att det inte kan kontrollera sig självt!  (...) Om ett folkslag framförallt ger upphov till inneboende män och slampiga kvinnor, eller anser att det inte finns något skamligt i att män är torskar och kvinnor horor, då kommer det definitivt att gå under!"

Nationalism hänger ofta ihop med konservatism, vilket ovanstående citat är ett tecken på. Trots att Japan framställs som så försvagat förhindrar det dock inte att man i andra inlägg varnar för hur hotfullt landet är. För många är det ingen skillnad mellan det fascistiska Japan anno 1945 och dagens land, och att ens åka som turist till landet är ett tecken på bristande patriotism, ja rent av förräderi. Bilden nedanför finns under ett inlägg om kinesiska turister som sedan utvecklas till en lång lista över alla övergrepp den japanska invasionen ledde till. Hatet har en väldigt speciell stil, och texten lyder i översättning:

"Hantlangare 

Se ditt fjäskande leende 

[hur du] bockar och bugar 

Du har glömt 

att de odjur som står framför dig 

är de som mördade dina förfäder 

förgrep sig på din mor 

stal dina tillgångar 

- den svurne fienden"

Ett underhållande faktum är att alla sidor på WeChat måste ta till vissa knep för att komma undan automatiserad censur. Även den nationalistiska sidan stavar konsekvent Kommunistpartiet ungefär som "Kommu-nist-parti-et" för att inläggen ska gå igenom.

Efter ett tag blir det lite tröttsamt att läsa sidan, framförallt pga de många utropstecknen och att kineser antigen framställs som supermänniskor jämfört med världens andra folk eller som eländiga veklingar som saknar den rätta nationalistiska andan. Och jag förstår efter ett tag att Mao verkligen var en gud. Men i mindre doser kan kinesisk nationalism onekligen liva upp dagen en aning.